Utefter sydkusten

Det bästa sättet att lära sig något om ett nytt land är att dra sig ut på landsbygden. Tycker jag. Och därför hyrde vi idag en liten bil och drog oss från Cork ner mot de sydligaste delarna av landet, där Atlanten slår sin vågor mot stränderna.

Vi började med att traska ner mot centrum där vi tog bussen ut till flygplatsen. Det enda ställe där det finns hyrbilar. Centrum av Cork ligger i en sänka mellan Cork and Kerry mountains, bergen som nämns i första versen av den klassiska pubsången Whiskey in the Jar.


Jag hade gruvat mig för att köra i vänstertrafik men det var inte nog med det. Både ratten och växelspaken satt ju på fel sida. Att ta sig fram var inte så farligt, inte ens rondellerna var särskilt farliga, men otaliga gånger for jag med högerhanden mot dörrhandtaget i fåfänga försök att växla.

Vi styrde genast söderut och på vägar som blev smalare och krokigare ju mer vi körde kom vi till den lilla staden Kinsale. Där såg vi den första skymten av Atlanten, som tränger sig in mot stan i en lång smal vik. Vi tittade till på ett gammalt fort, som inte var kostnadsfritt, så vi nöjde oss med en yttre besiktning. Staden låg dock mycket vackert och liknade ett 1000-bitarspussel.

Vi märkte som sagt väldigt fort att vägarna är små och smala på Irland. Gator som inte ens skulle fått vara enkelriktade i Sverige var helt öppna för bilar i båda riktningar och man fick se sig om efter mötesplatser hela tiden. Bilden här bredvid visar en normal gatstump i Kinsale när vi letade oss vidare söderut.

Längst ut på sydkusten sträcker sig en udde ut i Atlanten men den var avstängd eftersom den annekterats av en golfklubb. Utsikten var ändock majestätisk och vi tog god tid på oss där. Där låg flera gamla ruiner av torn och kastaler, som någon gång för länge sedan måste ha utgjort delar av ett försvarssystem mot engelsmän och allsköns annat otyg.

Vid parkeringen fanns ett minnesmärke över Lusitania, passagerarbåten som i maj 1915 torpederades av en tysk ubåt i vattnen här utanför, varvid 1198 personer följde fartyget i djupet. Någon hade också satt upp en madonnabild i en nisch så som brukligt är i katolska länder.


På väg från Old Head, som den sydligaste udden kallas kom vi till en sandstrand vid Garrylucas där vi möttes av en overklig scen. Otaliga fanatiker i våtdräkt stod ute i vattnet med surfingbrädor i högsta hugg och väntade på dyningarna skulle bryta i stora vågor. Jag tyckte de såg lite valhänta och nybörjaraktiga ut, men N menade att den som står här ute i vattnet i februari nog inte är alltför oerfaren.

Dagen hade nu hunnit så långt att det var dags att söka upp ett näringsställe och några vägkorsningar längre bort fann vi en liten typisk irländsk by med en typisk irländsk pub, som serverade en typisk irländsk middag. Men mera därom i marsipansåsbloggen. Efter denna måltid lägrade sig en viss dåsighet över oss och vi drog oss tillbaka mot hemmets sköna vrå. Nöjda och belåtna med en heldag ute på landsbygden i södra Irland