I en sal på lasarettet ...

... låg minsann ingen liten bröstsjuk flicka och grät. Inte heller var vi vare sig tärda eller guldlockiga. Nej, fyra stadiga gubbar som stånkade och stönade, släppte väder och tjatade om hjälp för minsta småsak. Vi var sannerligen så sjuka som bara en karl kan bli.

Där var först Per från Bromölla. En glad gubbe som kom in med sin fru på tisdagen i fullgod vigör, men som snabbt förvandlades till ett vrak av den hårda behandlingen i operationssalen. Frun hette Elvi och för mig blev han genast Elvis Presly.
Elvi kom varje besökstillfälle och pysslade om sin gubbe, men han hade drabbats av alla de smärtor jag fruktat. Dessutom var han lite mer försynt än vi andra och klagade inte lika högljutt. Inte förrän på natten hördes hans jämmerlåt (ganska lika namnens serenader) och då kom nattsköterskorna med morfinsprutor. Dessa gjorde honom tämligen groggy resten av dygnet.

Sedan var det murarn. En stor stadig skåning på dryga 195 cm, som levde sitt liv med mursleven i ena handen och psalmboken i den andra. Han byggde hus på vardagar och fyllde dem med skön sång på helgerna och han våndades storligen över våra förtappade själar. Hans son, som var präst, hade besökt honom en dag och genast känt att det var konstiga vibbar i salen. Vibbar från oss tre hedningar som låg där och vältrade oss i synd. Han var dock inte blyg av sig utan bemötte våra religiösa dubier med osande kritik.

Kvinnaböske, som låg i sängen mitt emot mig, såg ut som kvinnaböske, lät som honom men ville inte höra talas om jämförelsen. Hans själsliga välbefinnande var det som oroade murarn mest ty synden bodde i denne man. Jag vet inte hans jobb men en gissning på begagnad bilhandlare behöver inte ligga långt från sanningen. Han höll sjuksköterskorna i herrrans tukt och förmaning. Ve den som inte kom fort nog med hans kisseflaska och ve den som råkade stöta till hans nyopererade knä.

Och så var det då jag. En finstämt intellektuell, med upphöjda drag, som låg för mig själv och roat följde ordväxlingarna och debatterna som slungades genom salen. Understundom lät jag min stämma göra sig hörd i ett vitsigt inlägg, vilket mottogs med gillande de gånger de uppfattade vad jag sa och förstod mitt lilla skämt.

Kort sagt. Vi hade ett par rätt trevliga dagar i vår sal och de enda otrevligheterna var de tillfällen då sjukgymnasten kom och skulle ruska liv i oss. Men mer därom i nästa avsnitt.

PS: Alla namn och biografiska data är fingerade, men däremot inte karaktärsdragen