Via Dolorosa

Via Dolorosa - smärtornas väg - så kallas den väg Jesus hade att bära sitt kors upp till Golgata. Inga jämförelser i övrigt men min vecka har inte heller varit helt smärtfri.

När jag åkte ner till Hässleholm i måndags eftermiddag var det enda som oroade mig huruvida jag skulle bli opererad överhuvud taget eller ej. Det är ju ofrånkomligt med små fläckar när man har en hudsjukdom som jag. Min oro blev inte mindre, när jag kom in på min sal och träffade de övriga patienterna.

En man hade nämligen ett stort runt, rött sår på samma ben som det där han skulle opereras och han blev genast hemskickad av den vänlige men bestämde överläkaren. Några sådana sår hade ju inte jag och kunde svara ett tydligt "nej" när läkaren frågade mig om detta. Från och med nu var den oron borta och jag kunde med intresserad förväntan börja se fram mot resten av dagen.

Vid ettiden kom de in och sa att nu var det min tur. Jag lades på säng, rullades iväg och mottogs så småningom av två rymdmonster. Så såg de ut i alla sina skyddsdräkter, de sjuksköterskor som nu tog över och som gjorde det med en respektingivande rutin.

Det stod inte på förrän jag hade slangar och kateter och kanyler kopplade till alla möjliga och omöjliga kroppsöppningar. Efter ett stick i ryggen blev jag så plötsligt bara en halv människa. Allt nedanför naveln var borta och jag kunde inte vicka på minsta stortå.

Här fick jag nu en upplevelse, som nog blir det mest bestående minnet av operationen. Jag ser hur två sjuksköterskor kommer och bär på ett riktigt människoben framför mig. Det ser väldigt absurt ut och jag undrar var det där benet kommer ifrån. Efter en sekund inser jag att det är mitt eget ben som de lyft upp och skall desinficera inför ingreppet.

En grön duk spänns upp på en ställning framför mig och en narkossköterska sitter vid mitt huvud. Vi talar lite om O-ringens femdagars i Hässleholm 1995. Då sprang jag och hon hade suttit ute i skogen vid en sjukkontroll. Plötsligt avbryter hon sig och berättar att nu har läkaren frilagt hela knät med ett långt snitt. Själv har jag inte ens märkt att han kommit in i rummet.

Min hörsel är det dock inget fel på och jag hör snart en motorsågs ilskna ljud skära genom min kotor och jag hör en hammare banka in metall i mina ledytor. Med fasa tänker jag på vår väninna C, som förra året var med om en operation där bedövningen inte varit tillräcklig och där hon drabbats av sådan chock att hon inte kunnat förmedla detta till operationsteamet.

Alldeles mot slutet av operationen kände jag mig illamående vilket kom från lukten av det cement som limmar fast metallytorna vid benet. Precis som allt var klart och den fine doktor Vibe tittade över skynket mot mig, så kräktes jag varvid han skrattade godmodigt och undrade om jag blev SÅ chockad av att se honom?

Från operationssalen kördes jag nu iväg till ett uppvaktningsrum men mer därom i näst avsnitt av mitt lidandes historia. När jag letade efter bilden av Peder Vibe (ovan) såg jag att man även lagt ut den film som visar precis vad min operation handlar om. Det finns inga äckliga bilder och om man har lust kan man ju klicka här för att se vad jag var med om.