Mycket har hänt det här året men minnet av vår mor har inte förbleknat. Hur ofta har jag inte upplevt något roligt och tänkt att "det här måste jag ringa och berätta för morsan". Hur ofta har jag inte trott att hon skall komma in med kaffet, när jag var på besök i hemmet. Hur ofta har jag inte fått intala mig själv att det faktiskt är sant att hon inte finns hos oss längre.
Hon har varit med oss alla i tankarna och speciellt påtagligt var det när lilla kusin K gifte sig. Där fanns mormor med i tal och sång. Och jag tror vi är många som fortfarande har små privata samtal med henne och att hon egentligen är rätt levande för oss alla. Och vi vet alla att om hon kunnat läsa den här texten så hade hon fnyst föraktfullt åt högtidligheterna, för sådan var hon ju, vår mor.
Jag lägger ut en vardagsbild från sista året då hon, som alltid satt med vid frukostbordet de gånger jag kom hem på "tisdagsbesök" och sov över till onsdag morgon. Hur tidigt jag än skulle iväg så nog stolpade hon upp och kokade kaffe och dukade fram frukost.
