Hängmattan

Inget sommarställe utan en hängmatta och denna tingest har vi saknat i snart fem år nu. Men idag kom den på plats. En färggrann sak från Indiska, tillräckligt bred för två, men inte helt lättplacerad eftersom de bästa träden står en aning för tätt. Efter lite manipulerande med nylonlinor och schacklar fick jag till slut upp mattan på någorlunda nivå men jag tror jag skall ta och dra in ett par kraftiga krokar i träden som fäste i stället.

Nu återstår bara att ladda upp med kylda drycker och en radio till klockan ett i morgon för då börjar "Sommar - lättlyssnat för er på vägarna, i hängmattan och på badstranden" som det hette förr i tiden. Tills dess kan vi tillsammans njuta av åsynen av mina fossingar, lättjefullt gungande i den nya hängmattan:

Midsommar 2011

För tionde gången i rad har jag firat midsommar i den grå, timrade stugan vid den lilla sjön ute i stora skogen med en järnväg alldeles runt stugknuten. Värdinnan berättade att man även kan stöta på livs levande brunbjörn bakom samma knut. Detta hade hon varit med om i våras när hon en afton skulle till utedasset. Hon höll på att uträtta sitt ärende i förtid inför denna syn men båda hade gått åt var sitt håll och förrättningen blev blott uppskjuten en stund. Tills knäna stannat och pulsen lagt sig.


Själv fick jag nöja mig med en praktfull snokhona som väl varit och lagt ägg i den stora komposthög där jag för några år sedan grävt upp ett helt bo med kläckningsfärdiga ägg och små nyfödda snokbarn. Att jag grävde i komposten berodde på att jag då skulle tömma tunnan i ovannämnda utedass.


Vi var säker tjugotalet gäster som trotsat alla varningar om regn och kommit ut till stugan där vi möttes av en vindstilla kväll med solsken som vacker gick ner i nordväst. Värdinnan är en matmor av stort format, ja, mycket generös vad gäller bordets håvor, men i år hade hon dragit ner lite granna på smörgåsbordet och låtit det bli förrätt.


Huvudrätten bestod jag själv med eftersom vi kommit överens om att grilla i år. Några stackars vegetarianer fick nöja sig med svett gräs och rötter medan vi som åt riktig mat kunde avnjuta fläskfilé, som marinerats i ett dygn och som serverades med potatissallad och grönsaker. Ett stort plus är att hela tillställningen som vanligt är helnykter och det lägger aldrig någon som helst sordin på stämningen.


Eftersom det var mycket folk blev det lite väl stökigt inomhus så vi var några som trotsade knottens angrepp, försvarande oss med insektsljus och myggstift, och satt ute hela kvällen. Min samtalspartner är expert på energifrågor och hade mycket matnyttiga tipps för den som börjar fundera på en liten solcellspanel till sitt fritidshus. Så detta var en helg som blev i allo lyckad.

Dramatik vid geocaching

Igår kväll firade jag att jag tagit sommarlov med en liten fin geocachingtur upp till de vackra ekhagarna i Västra Tunhem, under höga Hunneberg. Nu är ju schemat utdelat och folk har kommit med en hel del vettiga synpunkter men även dessa har ebbat ut så jag tolkar det som att vi kör på det schema som nu finns.

Då kan man ägna sig åt nöjen igen och dit hör definitivt en rundtur i de marker som redan Carl von Linné föll i förundran inför vid sitt besök år 1746. Ekarna, som var gamla redan då, står där fortfarande som mäktiga inslag i en storslagen natur. Där har geocachare gömt sina små burkar på särskilt intressanta platser.

En sådan är V Tunhems kyrka och på väg dit for jag förbi en märklig syn. En polisbil med blinkljus som stod stilla bakom en svart bil vid vägkanten. De var uppenbart ointresserade av mig så jag fortsatte in mot kyrkan. Tur var det för alldeles efteråt körde den svarta bilen iväg i hysterisk fart med polisbilen blinkande och tutande efter, uppe på huvudvägen. Det var tur att jag hunnit undan för där gavs inte mycket utrymme för vare sig om- eller förbikörning.

Sedan jag gjort mitt, återvände jag i sakta mak och ställde mig att titta efter en cache i en gammal kalkugn vid vägkanten. Då kom där en stackars tösabit haltande utefter vägen. En huttrande blek krake, som var fruktansvärt fel i denna friska natur. Ett inrökt smutsigt tillhåll hade varit hennes miljö. Hon frågade mycket artigt om jag hade cigaretter och när jag inte kunde hjälpa henne därvidlag fortsatte hon vidare utefter den väg som biljakten gått.

Jag vet det inte men troligen hade hon väl något att göra med den svarta bilen jag tidigare sett och denna tanke styrktes när jag såg denna text i TT-ELA:s nätupplaga i morse. Så nog kan en stilla geocache-utflykt vara mycket mer spännande än den låter.

Konstnärligt skapande verksamhet

Mycket small man göra innan händerna trillar av, men aldrig hade jag väl trott att jag en gång skulle hamna som dekormålare vid teatern. Visserligen en amatörteater, men en mycket aktiv sådan och med ett gott rykte i hemstaden. Augustendalteatern heter den och de ger varje sommar ett folklustspel som i kvalitet, men tyvärr inte ekonomi, vida överglänser det mesta av vad Stefan och Christer åstadkommit.


En ung förmåga målar ett porträtt till ett av slottsgemaken.









Varje år ger de också ett mer seriöst stycke och nu i höst skall de ge sig på barnteater - Laban och Labolina – och det är för den föreställningen vi ägnade hela lördagen åt målning av kulisser. 12 stora byggboardskivor går det åt och vi började dagen med att grundmåla dessa. SMHI hade utlovat regn under eftermiddagen så vi rollade på för glatta livet för att åtminstone hinna få grunden klar.


Jag har spikat till ”fötter” får två skivor som skall illustrera de mörka källarvalven i slottet Gomorronsol






Regnet uteblev dock så vi fortsatte och kunde, när kvällen äntligen kom räkna in 11 färdigmålade skivsidor, fem halvfärdiga och en grundmålad. Vi var ofattbart trötta av detta. Inte för att det varit särskilt tungt men det var intensivt och vi räknade ut att vi stått ute i solen oavbrutet i sju timmar med endast korta pauser för mat och kaffe.


A lägger sista handen vid redskapen i slottsköket där elden redan sprakar i den öppna spisen.

Skolavslutning 2011

Jodå! Det gick bra - som vanligt - på skolavslutningen. Jag fick t.o.m. en massa blommor och presenter och det hör verkligen inte till vanligheten. Kan det bero på att jag engagerat mig lite mer i den här klassen tack vare de möjligheter till kontakt med elever och föräldrar som öppnas genom de s.k. sociala medierna?


Vi fick inte fira avslutning i kyrkan i år eller och det väckte en del ont blod. Även en hedning som jag tyckte det var lite onödigt att så till den milda grad vika sig för främmande religioner att man inte inte kunde hålla kvar vid den gamla traditionen. Men det blev faktiskt väldigt bra och jag tycker i efterhand att det här var en av de finaste skolavslutningar vi någonsin haft.


Eleverna ställde upp sig i led med fanbärare och gick ett varv på skolgården innan de traskade in till fika följd av sedvanliga ceremonier med diktläsning, Idas sommarvisa och - som avslutning - Den blomstertid nu kommer. De främmande religionsutövare som till äventyrs befann sig i aulan tycktes inte ta någon nämnvärd skada av den sången heller.


Slutligen blev det då betygsutdelning och stipendier. Priset till de (fyra) elever som haft bäst betyg var inte så överraskande men däremot var det jättekul att se den uppenbara glädjen och stoltheten hos de två som fick pris för bästa uppryckning i nian. Hade man för ett år sedan sagt att just dessa skulle bli valda hade ingen trott en.


Och sedan bar det iväg hem till sommarlov, men innan dess var det avslutningsfest på anrika Gustavsberg i Uddevalla på kvällen och tro mig eller ej, men även där gick allt som smort och niorna fick en härlig dag att minnas från sin avslutning 2011.

38:e gången gillt

Det är tidig morgon på min trettioåttonde avslutningsdag på samma skola. Konstigt att inte kunna sova ut nu när vi inte börjar förrän om flera timmar. Men det är något visst med den här dagen. Det har varit så intensivt de sista veckorna med papper som skall skrivas, elever som vaknat till och vill göra omprov och resttentor, betyg som skall sättas. Och så plötsligt är det bara slut och luften går ur en.

Just på själva avslutningsdagen är det lite extra pirrigt. Har det trots allt blivit fel någonstans? Kommer en elev att öppna sitt betygskuvert och upptäcka att det står ett fullständigt galet betyg från just mig? Det händer inte ofta, men det har hänt och man lider så med den drabbade även om felet är ganska enkelt att åtgärda.

Men det skall bli kul att se alla niorna också, uppsnofsade till oigenkännlighet. Jag har under en lång rad av år fotograferat avslutningsdagen och lagt ut bilderna på skolans hemsida. Dataknuttarna i kommunhuset vrider sina snusförnumstiga sinnen i fasa över att någon kanske skall bli publicerad utan sitt medgivande. Såsom offer för någon IT-säkerhetskurs är de fullständigt likgiltiga för att ingen nämns med vare sig namn eller adress och att eleverna skulle vara betydligt enklare att identifiera i den tryckta katalog som en proffsfotograf sänder ut från dagen.

Jag struntar rätt högaktningsfullt i den oron i vetskap om att jag är mån om mina barns integritet och i vissheten att flera av dem redan i förväg kontrollerat att jag verkligen kommer att ta bilder både under dagen och senare i kväll, när de är på avslutningsfest. Den äger i år rum på gamla anrika Gustafsberg i Uddevalla och jag har redan försäkrat mig om att det också finns geocacher i omgivningen.

En ny familjemedlem

Aldrig trodde jag väl att jag skulle jollra över en liten hundjävel, men ack vad jag bedrog mig. Även om jag utåt försöker hålla uppe skenet av kallsinne inför dessa asätande nedskitare av trottoarer och gångstigar. Lilla Noomi är dock rätt söt för att vara hund, t.o.m. för att vara bulldog, en sådan där som kört huvet rakt in i lagårdsväggen och blivit platt om nosen.


Ovan ser ni den första bilden av henne i mattes armar. Hon såg lite yrvaken ut, men protesterade inte nämnvärt mot att bli upplyft ur resekorgen. Det gällde dock att fort få ut henne på någon gräsmatta för rumsren är hon långt ifrån.


Här syns hon ihop med Husse som redan antagit ett bulldoggsliknande utseende själv. Sådan herre, sådan hund. Gräsmattan var rolig att ströva omkring på men inte fattade en sådan liten vad vi förväntade oss av henne i denna situation. Så det var lika bra att ta med henne upp i lägenheten.


Nu var det som att hon plötsligt insåg att något hänt. Flygresan och frånvaron av mamma och syskon hade hon inte brytt sig om under dagen men efter utevistelse skall man ju komma in till dem igen. Det gjorde hon inte nu. Hon insåg att hon kommit till en ny främmande plats och slog sig resolut ner utanför tröskeln. Där satt hon hon och ville inte gå in trots mattes vädjande lockrop.


Sedan hon blivit buren in gick det dock bra och hon bekantade sig lite trevande med den nya omgivningen samt passade på att göra det hon borde ha gjort på gräsmattan utanför. Både ettan och tvåan. Så nu är det bara att fortsätta följa den lillas utveckling och se vart det bär hän. På fredag nästa vecka har det kommit på min lott att passa djuret under dagen och jag får väl slänga ner henne på hundfilten i soffan medan jag jobbar vid skrivbordet intill. Det skall nog gå bra.

Att skaffa hund

Länge har bonusbarn med pojkvän talat om att skaffa hund och även om jag själv aldrig skulle kunna göra det så har jag viss förståelse för dem. Alternativet vore ju att de skaffade barn och dessa är ännu besvärligare. Skulle man dessutom misslyckas med en unge så är det inte lika lätt att göra sig av med den som med en hund.

Det finns dock en hel del likheter med att skaffa hund och att skaffa barn. Åtminstone att adoptera. Husse och matte skall helst besöka uppfödaren, besiktas och bli godkända som köpare. De måste skriva ner en lång berättelse om hur de tänker sig vårdnaden vad gäller handhavande under arbetstid, boende mm. Dessutom finns det ruffel och båg även här och när en ras blir populär finns det folk som skriver mycket vackra annonser om gulliga Franska Bulldoggar och ber folk sätta in 4000 i handpenning. Det finns faktiskt de som så desperat längtar efter en valp att de går på detta och sätter in pengarna. Givetvis utan att se röken av vovve.

I detta fallet gick allt dock bra. Kenneln låg i Skellefteå och det var bara att flyga dit och visa upp sig med sina brev. Lyckligtvis blev de godkända och de valde ut en nästan helt svart valp, med bara ett litet vitt märke på halsen. Det var en tik och det var den glupskaste, mest företagsamma och största av valparna vilket oroade P men sågs som ett gott tecken av kännare i bekantskapskretsen.

Ett av de blivande "föräldrarnas" största problem har varit att hitta på ett namn. De har varit oense om precis 100% av alla namnförslag de kommit på. De har letat i listor med franska hundnamn på Google utan att finna något. De har fantiserat och fabulerat. Men problemet löstes elegant av uppfödaren som döpt hunden till Noomi, ett namn som kom från ingenstans och genast föll alla på läppen.

Under Kristi Himmelfärdshelgen var så dags att åka och hämta henne. Flygbiljett med hundplats var löst för husse som for iväg i torsdags morse med nyinköpt resväska för djur. På hemvägen fick han ett helt tomt säte bredvid sitt där hunden skulle "sitta" men den lilla sov hela resan trots att flygvärdinnorna satt som klistrade vid henne så fort de bara hade tid. Och så damp hon då ner på Arlanda men mer om det i nästa text.

Som vanligt med schemat

Att det där med att schemat var fixat, det var en kraftig överdrift som vanligt. Under de senaste dagarna har elevtillströmningen varit oväntat hög och plötsligt måste vi ha tre sjundeklasser i stället för två nästa läsår. Detta leder till ny tjänstefördelning och nytt schema. jag har idag rivit bort alla lektioner, lagt dem prydligt tillrätta i sin sidobox och skall nu strax börja om från noll.

Inget jag direkt oroar mig för, med mina goda rutin på det här området. Dessutom hör sådana här förändringar närmast till rutin vid schemaläggning. Tur att jag är så vansinnigt rutinerad.

Men, som Gustav Blom säger i sin ballad, enligt Taube: "Det var inte detta, jag skulle tala om. Det var om" lilla valpen men det tar jag i ett eget inlägg.

På gång igen

Inte förrän idag, den Svenska Nationaldagen har jag kommit mig för att börja skriva igen. Just nu sitter jag på ett tåg som lämnar Vara på sin väg mot Vänersborg men jag kan ge den ivrigt väntande allmänheten besked om att det hänt lite roligheter sen sist så jag kommer snart att bombardera er med inlägg om dessa.

Det handlar om att schemat börjar arta sig, att det kommit en vovve i familjen, att vi njutit av långhelg i den lilla stugan i stora skogen, att vi åkt ångtåg på en alldeles ny museibana mm mm.

Med denna cliffhanger avslutar jag mina skriverier just nu.