Fredag och dan före dan. Vi statt upp arla om morgonen och N begav sig ut i den stora staden för ekipering. Igår hade det handlat om kostym och rock och idag om skor. Han liksom jag, har tappat en hel radda kilon och den kostym han nyttjade ifjol kunde nu räcka till två nilsar. Han blev fin in till oigenkännlighet.
Själv ägnade jag mig åt att skapa bröllopstårta, ett förtroende, som kittlade min fåfänga och jag skapade en Sans Rival av hjärtans lust. Verket pryddes av en svensk och en kongolesisk flagga och att döma av de renskurna kantsmulor vi tryckte i oss så lovade detta att bli ett gott bakverk.
Den blivande bruden ville nu städa och jag bidrog till detta genom att försätta mig ur vägen. Jag tog metron in mot de centrala delarna av Paris i en enda avsikt. Att äta lunch på mitt stamlokus, Sarah Bernarde, vid Chatlet les Halles. Ingen märkvädriug restaurang i sig, men jag råkade hamna där första gången och sedan har jag ätit en lunch där varje gång jag besökt Paris. Jag sitter t.o.m. på nästan samma plats och äter givetvis samma entrecôte med pommes frittes och ett glas rött vin därtill.
När man nu är nere i Paris, till kollegors avund, så måste man ju flanera utefter kajerna åtminstone en liten stund. Jag gick över bron till Iles-de-cité, passerade en liten blomstermarknad och stod snart nog framför den mäktiga Notre-Dame, som i år fyller 850 år. Det var fler än jag som tänkt fira detta och kön in i kyrkan var lång och dubbel så den gav jag fasen i. Jag tog bara lite bilder från det podium som byggts upp framför katedralen och vandrade sedan tillbaka till metron och for hemåt igen.
Hemma hos E var det nu fullt hus. Broder A hade nyss nedkommit från San F varifrån han flugit via Island. Moder med man var också på plats och hon hade den goda egenskapen att hjälpa tösen med städningen. Pojkarna och jag ansåg oss åter vara i vägen och drog oss bort mot det hotell där vi skulle bo under helgen. Det låg på behagligt gångavstånd och bestod av en stor trave med vita, sterila kuber, som folk skulle sova i. Det fungerade kuberna utmärkt som.
På hotellet fick vi oss ett par timmars stärkande vila innan festandet började. Det här skulle bli ett bröllop i dagarna två genom att vi från Erikas sida samlades på en fantastisk liten kvarterskrog för finmiddag kvällen innan bröllopet. Tanken att en sådan restaurang skulle kunna finnas ute i Skoftebyn är oerhört främmande. En synnerligen trevlig servitör presenterade de läckerheter som fanns på menyn och vilka som inte fanns där utan bara råkade vara dagens specialtet.
Vi plockade till oss olika saker ur det rikliga sortimentet och för min del blev det hemlagade sardiner till förrätt, kanin i läcker sås och mörkblå potatis till huvudrätt (väldigt lämpligt Blå Kongo med tanke på bröllopet i morgon) och en läcker mousse på vit choklad över spröd mörk i hallonsås. Och detta på en vanlig kvarterskrog i de lite mer okända delarna av Paris...
En liten märklighet var det med potatisen jag åt. För mina ögon var det en klart brun timbal på tallriken och när jag fotograferade den utan blixt var den fortfrarande brun men i blixtljuset blev den blå. Undrar vilket som var den riktiga färgen? Något för en syndoktor att reda ut?
Som avslutning åtog sig den trevlige servitören att fotograferam oss som satt där så att alla skulle komma på samma bild. Det tackade vi särskilt för och sedan var det bara att gå hem och samla sig inför den stora morgondagen.
No comments:
Post a Comment