Resedagbok 6

Arla om morgonen stod jag upp och gick med min väska mot stationen. Jag skulle först till staden Caen, där ett direktgående tåg fortsatte mot Paris. I Caen ropade man ut att vagn tio hade problem med strömtillförseln sa att vi som skulle åka den ombads ta vagn 15 eller 16. På franska. Detta förstod jag och mäkta stolt letade jag upp en fin fönsterplats.

I Paris hade jag tänkt ägna eftermiddagen åt en liten shoppingrunda, men det visade sig att man ingenstans kunde lämna in sin resväska till förvaring. Min första tanke var att åka ut till Orly direkt och vänta där mellan 12 och 21, men E fick mig på bättre tankar. Jag tog mig upp till gatunivå och hittade en fin liten restaurang, Sarah Bernardh, på Place de Chatelet. En äldre distingerad servitör visade mig plats och snart njöt jag en blodig biffstek, med en karaff rött vin, vid ett fönsterbords. Herre jävvlar va gott!


Väska till trots så tog jag mig faktiskt ett varv runt kvarteret. Jag hade ju inte köpt hem något vin ännu. Denna försumlighet rättade jag till i en fruktaffär där priserna var sådana att inte ens jag reagerade. Men sedan var det inte så mycket mer att göra och jag for ut till Orly, nöjd med att fortfarande inte ha sett var sig triumfbågen eller Eiffeltornet. Paris kan nog faktiskt vara värt en resa till.

Eftermiddagen rann undan ganska fort, med hjälp av talbok och sudoko och för övrigt är jag sådan att jag har svårt att föreställa mig en situation där jag har långtråkigt. En timme innan planet lyfta kom E ut och vi tog en avslutningsfika och konstaterade att det varit ett fint besök. Väl hemma i Stockholm insåg jag till sist att jag blivit fartblind vad gäller priser för jag tog taxi hem. Knapp 20 €. Det var ju ingenting!

Resedagbok 5

Idag har jag frossat. Frossat i museer och i medeltida stadsmiljöer. Sedan jag lämnat in bilen promenerade jag direkt till den magnifica katedralen. Den, där man en gång i tiden, en gång om året, tog fram den märkliga linnevävnad med bilder från Wilhelm Erövrarens seger vid Hastings 1066, som gjort namnet Bayeux världsberömt.

Jag blir alltid så imponerad, när jag står nere på kyrkgolvet och tittar upp efter de perfekt putsade kolonnerna, upp mot de välvda taken, som liksom svävar, högt däruppe ovanför mitt huvud. Detta gjordes för hand för 800 år sedan av folk som vara hade huggmejsel och hammare till verktyg, Som alltid tände jag ett ljus och satt en stund och lyssnade på inspelad gregoriansk körsång innan jag traskade vidare.



Bayeux har funnits sedan romartiden, då platsen var ett befäst härläger kring den lilla floden Aure. Det äldsta kvarvarande huset är från 1300-talet, men hela stadskärnan ger ett medeltida intryck, med hus, som alla är byggda i ljusbeige sandsten. Många gånger i korsvirkesteknik. Där var en fröjd att gå och jag letade mig snabbt till huvudgatan och ett litet café, där jag satte mig att skriva vykort.

Inte för inte är jag tågmupp och jag hann med en liten fotorunda till järnvägsstationen innan det var dags för nästa stora begivenhet. Bayeuxtapeten. Besöket på museet var mycket välordnat. Jag uppgav mig vara svensk vid entrén och fick då en speciell liten blå telefonlur att hålla mot örat. Sedan talade en svensk röst om vad alla de olika bilderna på den 70 meter långa och 900 år gamla linnevävnaden föreställde.

Till slut var det eftermiddag och jag travade iväg hemåt, med ett knä, som lät mig veta att jag hanterat det illa under dagen. Egentligen borde jag ju se på D-Day Museum också men det tog emot att gå de extra hundratalet metrarna. Då tänkte jag på soldaterna på Omaha Beach. De hade varit jävligt glada om deras enda problem varit artros i ett vänsterknä. Så jag gick dit och konstaterade att det fanns oerhört mycket att visa, nästan så att helheten drunknade i alla detaljer. En film, med fransk speakertext, såg dock till att ge en ganska så samlad bild av händelseförloppet.

Nu var dock klockan så mycket slagen att jag med gott samvete gick hem och vilade ut på mitt rum innan dagen avslutades med supé och packning inför morgondagens hemresa.

Resedagbok 4B

Jag styrde alltså västerut och passerade byar och städer, vars namn jag redan stött på i museifilmen om D-dagen. Jag valde medvetet små vägar och fann stort behag i att färdas fram genom landskapet. Man kommer landet in på livet på ett helt annat sätt när man reser så här.



Solen sjönk och ett tag såg det ut som om den skulle hinna ner i sjön innan jag var på plats. Till slut nådde jag dock Cap Cabernet, och upptäckte en gammal fyr ute på en hög klippa. Härifrån hade jag en fantastisk utsikt över Atlanten, Synd bara att horisonten förlorade sig i ett dimmig töcken. Nu blev det så att solskivan tunnades ut i stället för att klippas av vid nedgången.



Förutseende som alltid hade jag tagit med en vitlökskorv, en baguette och en flaska mineralvatten vilka gav mig en stämningsfull kvällsvard på, vad det kändes som, europas yttersta utpost mot havet.

Hemresan vart lite av transportsträcka. Jag kunde konstatera att landet är mer befolkat än Sverige ty det fanns många vägar. I varje rondell gick det ut minst fyra vägar och vid varje utgång hängde skyltar med flera ortnamn så man fick verkligen hänga med för att hitta rätt.

Till slut gjorde jag det och kunde bädda ner mig i en varm och go hotellsäng efter en händelserik dag ute i Normandie.

Resedagbok 4A

Idag lämnade jag så stadens hank och stör bakom mig och for med tåget ut mot Normandie. Landskapet liknade det i Danmark men jag såg genast en växt jag aldrig sett förut; Misteln. I väldigt många avlövade träd syntes växten i form av stora runda bollar, men de satt lite för högt upp för att man enkelt skulle kunna nå dem. Vad jag nu skulle gjort det för?


Jag hade tänkt cykla ut mot kusten, men besinnade mig och insåg att jag ju visst hade råd att hyra en liten bil. Det gick fint och jag var inte så lite stolt när hela proceduren fullföljts på franska. Nu hade jag ett bra ställe att förvara resväskan innan incheckning och jag styrde genast norrut. Omaha beach lockade.

Jag anser mig inte särskilt blodtörstig eller ens våldsbenägen, men gamla slagfält har en förunderlig lockelse på mig. Jag tror det är detta att man besöker en plats där man vet att något hänt för länge sedan som fascinerar så. Oftast är det ju krigshistoria och slagfält som dokumenterats i historieböckerna. Faktum är att jag kan känna samma sak innanför murarna på en elvahundratalskyrka. Där är det tanken på de bönder och hantverkare som tvingades bygga dessa en gång för 900 år sedan, som kittlar fantasin.

Alltnog. Snart stod jag uppe på strandkrönet vid Omaha Beach och såg ut över den strand och det hav där de allierade trupperna vadade in i ett regn av kulspruteeld och kanonkrevader den 6 juni 1944. Jag har sett "Saving private Ryan" och inbillar mig att den ger en rätt trogen bild av hur det en gång gick till. Nu var mycket av tyskarnas befästningar övervuxna av gräsvallar och betongen vittrad, men man anar vilket helvete de måste ha varit här den där morgonen för 64 år sedan.


Jag tog mig ner för brinken och gick ut på den långa stranden. Längre faktiskt än vad jag föreställt mig. Kanske var det inte så underligt att en och annan soldat faktiskt hann fram till de skyddande stridvagnshinder som tyskarna lagt ut på stranden. De som inte hann fram såg jag senare uppe vid krigskyrkogården, med alla de vita korsen, som ligger alldeles intill. I fantastiska snörräta rader står korsen där som en påminnelse om alla de som fick sätta livet till här.


I museet skildrades så många människoöden som fick sitt slut här att det var lite svårt att ta till sig av allt det hemska. Visst. Massor av människor dog där men alla var inte amerikaner och alla var säkert inte ädelmodiga helgon. På något sätt kändes det som om man valt att exploatera alla de döda i den amerikanska patriotismens ärende.

Jag tog mig hur som helst god tid och tänkte att det kunde vara fint att se solen gå ner i Atlanten här. En hastig titt på kartan och den medhavda kompassen gav dock vid handen att jag nog fick vänta till fram mot midsommar för att kunna uppleva den synen.

Resedagbok 3

Efter att under några dagar ha varit bortkopplad från Internet är jag nu åter on line och kan fortsätta berätta om dag tre i Frankrike. Denna dag kände jag mig riktigt fransosik, när jag i arla morgonväkten, stod upp och tysta tassade ut köket, satte på kaffe och lät det bryggas medan jag sprang ner till boulangeriet och köpte tre! croissanter. Så söndagsmorgon det var!
Sedan satt jag där åter, med Paris för mina fötter, och njöt av dagens första måltid medan värdfolket sov i sin allra som sötaste morgonslummer.

Dagens begivenhet var att åka inlines utefter en avlyst gata nere vid Seinen och jag var med som fotograf och beundrare. J körde bil dit och tyckte att jag bromsade lite väl hårt på passagerarsidan. Men - paristrafiken ÄR lätt äventyrlig om man inte är van.
Under ett par timmar sprang och for folk fram och åter på inlines, cykel, kickboard. Själv strosade jag runt och tog bilder och njöt av solvärmen.


Efter detta for vi hem för att ta siesta. E bjöd på lunch, som gav grunden till en god middagsvila. Jag somnade gott och det gjorde värdfolket också, men plötsligt blev det kvällen och då bar det av ner till restaurangen på hörnan. Det var fotboll i kväll, mellan Paris och Marseille, i franska mästerskapen. J bjöd på middag och under tiden såg vi Marseille vinna med 2 - 1. Hälften av publiken höll på ena läget och hälften på andra så stämningen var mycket hög.

Efter detta var det bara att gå hem och packa inför morgondagens utfärd till landsbygden. Varpå jag somnade sött i min stora bäddsoffa.

Resedagbok 2

Det skall medges. Jag har sett på Paris med en viss tvekan. Att tvingas springa runt mellan Sacre Coeur och Notre Dame, mellan Eiffeltornet och Triumfbågen, mellan Fontainbleu och Louvren. Det har inte känts riktigt lockande. Mest bara svettigt.

Men efter första dagen i Paris är min tveksamhet som bortblåst. Intet av det jag fruktat har inträffat utan Dottern och jag har i lugn och ro strosat runt i, vad jag inbillar mig, är riktiga parisiska kvarter. Vi började med en tur i metron bort till hennes gamla kvarter, där vi tog oss god tid att besöka marknaden med ostar, korvar, skinkor, frukt och grönsaker i långa härliga rader.


Sedan jag köpt mig lite av livets nödtorft, ett par vitlökskorvar och lite inlagda oliver, gick vi bort till hennes gamla stamkrog där personalen mötte med kindpuss och kramar och där jag "hyllades" som le pêre d´Erika. Här mötte vännen O upp och vi tillbringade sedan resten av eftermiddagen tillsammans.

Fortsatt strosande där vi tyvärr inte hittade någon bra rea-butik med lämpliga födelsedagspresenter till P, men i stället såg och lärde av O som är en mycket kunnig parisguide.

Lite turistiska unnade vi oss dock att vara. Vi gick nämligen in i den kyrka som nämns i början av Da Vinci Koden och tittade på den s.k. rosenlinjen som var markerad i golvet med en smal mässingsstav. Här tände jag också ett ljus till morbror Olle, precis som vanligt.

Eftermiddagen flög fram och plötsligt var det dags att åka hem vilket gjordes i buss. Vid ett tillfälle passerade vi faktiskt Notre Dame, men jag hade den i fönstret bakom mig och satt för bekvämt för att iddas vända på huvet.

Vi skulle nu ha laddat upp inför en kvällsavslutning på nya stamkrogen, men J hade ett jobb som drog ut på tiden och E och jag satt kvar i soffan och njöt av det vi införskaffat under dagen och lyssnade på Lisa Ekdahl. Ingen dum avslutning på en fin dag.

Resedagbok 1

Det är lördag förmiddag i Paris och jag sitter vid det öppna fönstret mot gatukorsningen där Erika bor. Från hennes lägenhet kan jag se ut över hustak, som precis liknar de som Tomas O´Mailey och de andra katterna i Aristocats, tog sig fram över, när de kom tillbaka till stan. Det är bara den rytmiska musiken från Scat Cat som saknas. I stället hörs motorbuller och signalhorn från bilar som passerar här nedanför. Parisarna har väldigt nära till tutan.



Resan gick bra igår. Det var perfekt sikt över Europa, inte ett moln på himlen och jag såg ljuset från varenda liten stad och landsväg. Plötsligt lyste det som en hel matta under oss och ett virrvarr av spindelvävstunna ljusslingor drog kors och tvärs över landskapet. Det var Belgien, upplyste oss kaptenen, och jag mindes skolans geografibok med uppgifterna om över 300 personer per kvadratkilometer i Belgien / Holland till skillnad från oss i Sverige med futtiga 16/kvkm.

På Orly var det väl skyltat och jag fann snabbt min buss. En orolig liten man frågade mig på franska om detta var bussen till Montparnasse och jag kunde lugna honom därvidlag. Efter tjugo minuters resa såg jag plötligt det blåvita blinkande skenet från flera polisbilar och mängder av folk längre fram på gatan. Strejk, upplopp, olycka hann jag tänka innan jag såg att alla hade Inlines på sig. Det var alltså här som dottern skulle möta mig. Vid Montparnasse där tusentals parisare samlas två kvällar i veckan för att åka inlines tillsammans.

Och just ikväll fick tösen inte vara med utan fick ta hand om sin gamle far, fast det verkade inte vara något stort problem för henne. Jag vart dock en aning stolt närt hon berättade att hon ofta ingått i "Le Staff" och varit med om att stoppa trafiken när hela gänget ger sig av. Det är så stort att det finns följebilar och poliseskort när de åker fram genom gatorna. Märkligt att det inte finns något motsvarande i Sverige.

I stället för att rulla på gatan gick vi nu till E:s egyptiske van och hans lilla Italiensk restaurang. Han skulle precis till att stänga men höll öppet en halvtimme till, bara för oss, så att vi kunde sitta i splendid isolation och äta en ljuvlig, stenugnsbakad pizza med ett glas Valpolicella till. Efteråt bjöd han på ett litet glas amaretto! Imponerande - fast det är klart. Hemma har jag ju restaurang Chilli i Sumpan, med nära nog samma service.

Mätta och belåtna drog vi oss nu tillbaka till Montparnasse och inväntade "Les rolleurs" vid ett fönsterbord alldeles intill målplatsen. En god öl hanns med innan gänget dök upp och jag plötsligt fann mig vara en välkänd figur?! Flera personer kom fram, hälsade i hand och frågade om det var jag som var fadern. Ryktet om min ankomst hade gått före mig.

J, som lett kvällens åkning dök också upp och hälsningen vart precis så odramatisk som jag önskade och hoppades. Han talar en lättförståelig franska och jag kunde hänga med hyffsat i samtalet när vi for hem till lägenheten. Alltnog. Det här känns fint och jag ser fram mot dagarna i Frankriket.

Resfeber?

Nja, det är nog inte så farligt med det, men visst känns en förväntan inför att åter få ge sig ut i världen. Jag har aldrig varit i Paris och har egentligen aldrig känt någon större längtan efter det heller. Staden är bara stor och dyr och bökig har jag tyckt, men nu när jag är på väg dit skall det ändå bli roligt. Framför allt att få träffa tösen och se hur hon har det i sin nya lägenhet.

Väskan är packad och väger 17 kilo trots att jag inte har några mängder av kläder. Men det skall jag nog inte ha heller. Funderar på att ekipera mig i Paris, modets huvudstad som det ju lär vara. I höstas sökte jag förgäves en ny jeansjacka i Stockholm, men det kanske jag kan finna nere på kontinenten.

I morgon åker jag till Solna som vanligt och fredag kl 18 lyfter mitt plan från Arlanda. Sedan väntar äventyret, men mer därom i nästa inlägg.

Jag har köpt mig en begagnad kavaj ...

... och den passade så bra.

Vi var på en s.k. återvinningsbutik i eftermiddags och lämnade lite saker som blivit över i den senaste tidens storröjning. Där fanns allt möjligt till salu och plötsligt hade jag köpt en nästan helt oanvänd kavaj för sina modiga 25 kr.

Så nu kan jag klä mig riktigt fin när jag reser till dotera i Paris nästa helg. Får kanske sätta en nejlika i knapphålet för att hon skall känna igen mig i den ovana dressen. Jag kom nämligen på att det säkert är minst 35 år, och nästan lika många kilo sedan jag sist bar ett dylikt plagg.

Funderar bara på om det vore snyggt med svart polotröja till eller om jag skall ha vit skjorta och slips...

Trådlöst i barndomshemmet

Var i Nossebro igår på ett av mina återkommande besök. Skulle mest visa upp lite resultat av jakten på ättlingar till min morfars farfars far - Anders Svensson, f 1759 - men som datorn stod där på bordet och tickade fram släkttabeller dök det plötsligt upp en liten ruta nere till höger om att vi var anslutna till ett trådlöst nätverk.

En godartad granne, som inte var så noga med att säkre sin internetförbindelse, hade godhetsfullt behagat sätta på sin dator och vi gled med av bara farten. Nu kunde jaghux flux hoppa in i eniro och visa farten perfekt flygbilder av hans barndomshem i de djupa skogarna nedåt gendalen. Och det stod inte på förrän Google Earth hade visat vart dotera flyttat nere i den fransösiska huvudstaden.

Di gamle fick sig lite modern teknik till livs vilket avrundades med att jag brände en DVD med Åsa Nisse på nya äventyr från 1952 från en gammal TV-inspelning som jag hade. Detta besegrade deras sista rester av tekniktveksamhet.