Sommaren 1991 hade släkten besök av en USA-släkting. Lou Berlin och hans familj från Colorado reste runt ett par veckor och besökte platser där hans förfäder vuxit upp. Det var då naturligt att det blev stort kalas i Remmene, som alltid varit vår samlingspunkt.
Lou hade med sig en videokamera och filmade under släktträffen och den videon fick jag när han gjorde ett återbesök i Sverige något år senare. Det var bara det att jag aldrig kunde se filmen. USA har ett annat TV-system än vi och en videofilm därifrån kan inte ses i en svensk apparat.
Så videon har blivit liggande med åren tills jag för ett tag sedan insåg att jag ju numera har en son boende i San Fransisco. Kanske han kunde föra över den till digitalt format. Och visst kunde han det. Häromdagen kom ett mail med en bifogad fil, som var just denna film.
Det blev verkligen en återblick mot tider som flytt. Många av de som gick omring och log glatt i filmen finns inte längre. Min mor fladdrade förbi i några sekunder och därmed har jag ju faktiskt lite rörliga bilder av henne, vilket jag inte trodde.
Och morbror Olle gick och plockade potatis och matade katten och såg ut precis som jag minns honom. Plötsligt såg jag en lång, magerlagd mansperson som stod och pratade dålig engelska med en av amerikanerna och det var något bekant med rösten. Jo, det var ju jag! Tänk så många kilo som gått sedan den filmen togs...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag måste snart få se den filmen - inte för kilona - men för nostalgin att få se alla dessa människor i Remmenemiljön.
Nu har jag sett den och det var bara ren glädje, kommer att se den många gånger
Vad kul att du nu äntligen kan se din film. Det såldes faktiskt en och annan video av amerikanskt märke i Sverige, vi hade en. Det var rent ekonomiskt, den var billig för ingen annan ville ha den för man kunde ju inte hyra filmer o titta på i det formatet, tror den står i källaren hos mina föräldrar fortfarande, var ett stort monster i jämförelse med dagens små apparater. Och så är det ju kul att du fått den där OK-stämpeln i ändan precis som dockan på julafton, gratulerar till denna utmärkelse. Håller även fullständigt med dig i frågan om att lägga skolan i kommunens knä. Vilket syns mest frågar sig politikerna, att skaffa ny gatu-belysning till huvudgatan eller att skaffa en extra resurs till elever som har särskilda behov.....hmm svår fråga eller hur? Har själv en dotter med dyslexi som inte kan få någon hjälp i skolan eftersom det är så många som behöver hjälp så hon klarar sig nog ändå för hon är inte stökig. Jag är djupt besviken på specialpedagogiken som inte verkar till att ha gått framåt sedan jag gick i skolan. Men mentaliteten är likadan på lärarhögskolan (som jag kämpade några år på) att man behöver inte kunna något bara man vet hur man ska hitta informationen. Så det här blev långt men så har jag ju missat lite nu när jag varit isolerad från omvärlden.
Post a Comment