Så kom jag då fram till den Gröna ön även om det såg ganska så vitt ut ifrån luften när vi for över Scotland. I Dublin var det dock i princip barmark och det kändes riktigt ovant att kunna gå utan att kolla var jag satte ner fötterna.
Innan jag kom så långt så hade det dock varit hinder i min väg hela dagen. Jag hade tänkt lyxa mig med Arlanda Express ut till flyget, men inte ens det tåget gick idag så det fick bli buss. På Arlanda gick allt bra tills vi taxat ut från Gate 63 och skulle till att starta. En motor ville inte vara med och det var ju tur att den "talade om" detta innan vi lyfte men nu blev det till att byta plan, lasta om och förflytta sig.
Men äntligen var vi så iväg, två timmar sena, och det spelar ju ingen roll för mig. Vad som störde mer var att ett stort antal blöjbarn var med på dagens flight och dessa pendlade mellan gnäll, gråt, gallskrik eller hysteriska tjut. Usch. Jag tänkte än en gång på de kloka ord gamle Strindberg en gång sa: "Näst efter hundar och musik är små barn det jävligaste jag vet!"
Från flygfältet i Dublin är det gratis taxi till hotellet och där rusade jag in och satte på TV:n för att se skidskyttet: Icke då. Irland sänder inget OS! Och när jag gick in på SVT-play för att se tävlingarna förklarades att "Vi kan inte sända utrikes pga upphovsrätt" Så nu sitter jag och hör Sveriges radios internetsändning där Ferry just skjutit felfritt i tredje skyttet!
När han är klar skall jag gå och titta till restaurangen längst ner i hotellet. Då kommer jag osökt att tänka på Alf Hambes gamla visa "Fiske på Puben" där första versen låter så här:
Det första stop jag tömde uti Dublins sköna stad
Det följdes av det andra, tredje, fjärde raskt i rad.
Det femte blev jag mätt utav, det sjätte gjorde mig glad
men sjunde stopet räckte jag till närmste man och sad´
Har du sett att det sitter nå´n och metar på golvet
vänd dig sakta om, se efter är du snäll
För om du inte kan se nå´t, jag då reser jag på stubben
ifrån Dublin hem till Sverige redan ikväll.
PS:; Ferry bommade två på sista skyttet!! Fan anamma!
2 comments:
Sjätte stopet på vägen kanske är det bästa trots allt. Tar du ett för lite så får du aldrig veta men tar du ett för mycket så vet du bestämt att det är just så.
Kopplat till dagens teknik så är det kanske en fråga om hastighet det där med att kunna uppleva lycka. Är du för snabb så inser du försent att lyckan redan väntade dig efter sjätte stopet men du är redan inne på sjuan och har därmed börjat radera dina chanser till lycka. Är du för långsam så hinner du aldrig fram till lyckan och får därmed aldrig veta vad den innebär.
Det är kanske en fråga om tempo i vår tillvaro som låter oss uppleva korta ögonblick av lycka och inte så mycket vad vi gör vid dessa tillfällen. Så här i skrivande stund så låter det troligt och kanske till och med sannolikt att det är så men ju mer jag skriver nu desto mer känner jag hur lyckokänslan över denna insikt börjar avta...
Fan tro´t
Post a Comment