Min 79:e termin

Så haver man upplevt sin 79:e terminsavslutning – på samma arbetsplats. Som jag så ofta sagt tidigare tyder detta inte på plikttrogenhet utan på oföretagsamhet. Julavslutningar är inte som på den gamla goda tiden. Jag minns hur vi gjorde när jag gick i den gamla fina folkskolan. Fröken hade ritat en gudfruktig bild på svarta tavlan med färgkritorna. I bänkarna satt varje elev som ett tänt ljus, med ett tänt ljus och lyssnade till julevangeliet som fröken läste högt.

Nu var kanske just den detaljen, den bibliska, förspilld möda vad gällde mig, men då, innan realskoleidolen, Wolmar Bengtsson, den bäste lärare jag haft, hade förjagat min barnatro, så lyssnade jag med allvarligt sinne på evangeliets budskap. Vi fick också sjunga de gamla fina psalmerna med den riktiga numreringen från 1917 års psalmbok där Stilla Natt var nummer 52, Var hälsad sköna morgonstund 55 och Bereden väg nr 43. Inte en massa onödiga moderniteter med psalmnummer höga som biskopslöner.

Nu för tiden är det film som gäller. Även om ungarna sett varenda dålig amerikansk film som finns så finner de sig att se ytterligare en om någon avsigkommen, spritdoftande tomte i ett glittrande varuhus. Fast jag och min åldrade kollega höll kvar lite vid det gamla och tvingade den unga generationen att lyssna till hela Viktor Rydbergs Tomten. Och tänka sig. Våra fina åttor satt blickstilla och lyssnade hela långa dikten.

Nu sitter jag på tåget som skall föra mig till julfirande, ett garanterat vitt sådant, ty i Jokkmokks kommun ligger snön tung sedan länge. Det gör den här nere i västsverige också så i år får alla dela den stämning som en vit jul innebär. Hur vit den nu kan bli med all sprit, öl och vin som portioneras ut över systemdiskarna. A, som jobbar med små barn, berättar om hur vissa ungar blir extra hispiga inför julhelgen för nu vet de att far och mor har tid att vara hemma och supa flera dagar i rad.

Det är inte utan stolthet jag då slår mig för bröstet och berättar hur mina barn aldrig såg mig berusad. Åtminstone inte som de märkte, ty det kan ha hänt att blicken var lite dimmig och stanken lite udda, när jag kom hem från kollegan Gustavs julbastu. Där serverades spickekorv, rökt korv, vitlökskorv och isterband av vilka ingen sköljdes ner med källvatten.