Första söndagen i advent

Första advent! Ett uttryck som rymmer minnen från spädaste barnaår, genom skolårens morgonandakter, över åren med egna småbarn och fram till nutid då jag åter unnar mig ett hejdlöst utsvävande i nostalgins mest drömska marker. Denna dag skall man möte i ett skimrande snölandskap och för en gångs skull förhöll det sig just precis så.

Snötyngd, under höga furans sus

Stugan mötte mig iklädd ett vackert snötäcke, när jag kom ut i fredags morse och det var en ren fröjd att koka sitt kaffe, duka fram lussekatten, tända änglaspelet och sätta på White Christmas med Bing Crosby på vevgrammofonen. Ingen skall säga det om mig, att jag förfuskar julfirandet. Jag har som bekant tjuvstartat sedan ett par veckor tillbaka och i stugan råder julefrid.

Denna dag spred jag förhoppningsvis även glädje till våra små bevingade vänner genom att leta upp fröautomaterna och ladda dem med smaskiga solrosfrön. Fåglarna är ju mer inställda på att leta mat inne i villaträdgårdarna och väntar sig inte något dukat bord ute i storskogen. Det brukar dock inte dröja alltför länge innan någon vilsekommen pippi hittat hit och snart har han hela kompisgänget med sig.

Själva adventssöndagen firade vi med att plocka bland alla tusen och en saker som finns i lägenheten, inte utan framgång och när vi till sist tände adventljusstaken var det ett relativt stökfritt rum de lyste ut över. Då satt det fint med en liten adventspralin och en kopp espresso.

 Prästerskapet försökte ju nödtorftigt skyla över julfirandet med någon slags österländsk vidskeplighet för 1000 år sedan och lite av det försöket lever väl kvar ännu. Själv deltog jag som publik i en julkonsert med den gospelkör där A sjunger i Korskyrkan och det var stundtals riktigt vackert även om jag saknade många av de riktiga julsångerna i denna frimicklarmiljö.