Julbord

Varje år i oktober-november ser jag fram mot julborden och drömmer om att få begå ett eller flera dignande bufféer på stadens bättre näringsställen. Visserligen kostar det litet men det är det värt. Det tycker dock icke A, som vägrar att slänga ut pengar på något så förgängligt som fet mat, så det blir nästan aldrig något julbord.

Jag skulle verkligen inte ha något emot att gå och äta själv, men misstänker starkt att det skulle verka dämpande på festglädjen hos övriga gäster om det satt en ensam, lönnfet herre i ett hörn och tryckte i sig korvar och pastejer. Så jag avstår.

Hur rätt detta är insåg jag igår då vi i skolans värld för en gångs skull blev bjudna på ett riktigt maffigt julbord. Fest och glädje och kollegor uppsnofsade till oigenkännlighet. Ett långt bord med sillar, skinkor, laxar, patéer, ja allt som hör julbordet till stod väntande på oss och jag började.

Först en tallrik med inlagd sill, sillsallad, lax och en kokt potatis. Den slank ner i ett huj. Sedan kort vila innan det var dags för det kallskurna. Skinka, kalkon, rökt korv, spicken korv, kryddad korv. Och lite extra sillsallad för det är så gott. Detta gick också bra men vilan vart lite längre nu.

Så småningom var jag dock beredd för det småvarma och på tallriken landade revben, rödkål, prinskorv, köttbullar, janzon ja tom. lite brysselkål men nu började det ta emot. Att en så mäktig stofthydda som min inte skall kunna få i sig mer än tre tallrikar är bra ynkligt. Jag var dock så mätt att jag endast med uppbjudande av mina sista krafter orkade stappla fram till dessertbordet och plocka till mig lite marsipangodis och kaffe innan jag slutligen försjönk i dvala. Innan dvalan hade jag dock kört köra hem, bytt om och lagt mig i horisontalläge.

Det var då, precis innan jag somnade, som jag var glad att jag inte slängt ut 480 spänn på att bli så övermätt på tre ynka tallrikar.