Ett glas rött

Den goda föresatsen att skriva var dag höll i en dryg vecka och det var inte illa ändå. Tänk att mitt liv faktiskt innehåller så mycket substans att jag kan få ihop en liten epistel om var dag. Att jag inte skrev igår berodde dock inte bara på bristande innehåll utan ren glömska. En osedvanligt spännande jakt mellan husförhörslängder och flyttningsattester efter länge sedan "döna och upprötnata" släktingar gjorde att dagens text helt föll i glömska.

Vad hände då igår. Ja, jag började äntligen på en riktig hederlig deckare igen. En av mina favoriter är den isländske författaren Arnaldur Indridason och nu var det dags för en av hans senare; Mörka Strömmar. Det jag la märke till igår var en liten episod med den kvinnliga kommissarien, som har dålig kontakt med sin äldste son men av en slump upptäcker att sonen skriver en blogg där han lämnar ut sin familj tämligen hämningslöst.

Jag känner därvidlag inte alltför ont samvete. Möjligen kunde jag ha bättre kontakt med mina barn, men jag lämnar i alla händelser inte ut dem på min blogg. Skriver jag om N och A och E och P så vet de berörda vilka jag menar, men en tillfällig gäst vet inte och ids förmodligen inte heller ta reda på vilka som avses.

Ett glas rött då? Jo, varje gång jag varit i Paris inser jag hur gott det är med stekt kött och rött vin. Förra veckan hade min butik extrapris på ett storpack karrékotletter och den vinflaska jag hade med från Paris försvann efter fyra dagar i rad med stekt kött. Men det finns kotletter kvar och jag traskade därför in på systemet igår och handlade mig ett par pavor.

Detta sker inte varje månad, knappt varje år och eftersom jag med knapp nöd känner skillnad på rött och vitt vin letade jag strikt i högerkolumnen, den där priserna stod. När jag sedan satt vid mitt tända ljus och åt min onsdagsmiddag smakade vinet alldeles utmärkt. Men aldrig trodde jag att jag skulle skriva ett så fånigt och fjolligt uttryck som "ett glas rött". Nu är det gjort men det är gjort med en ironi som tyvärr inte framgår i skrift.