Jag vaknade så vackert i morse. I sömnen kände jag har något mjukt slöt sig om tummen och när jag slog upp ögonen såg jag mitt lilla barnbarn stå vid sängkanten och med strålande ögon krama mina fingrar med sin lilla näve. Jag famlade efter kameran och fick förevigat tillfället.
Jag har ju svårt att tro att hon kommer ihåg mig eftersom vi inte setts sedan i våras. Snarare är det nog så att hon är glad och trygg med vänligt sinnade medmänniskor och det är ju ingen dålig egenskap. Jag hade med lite leksaker, som Anna köpt (själv struntar jag i presenter) och hon fann stor glädje i de enkla, färgglada burkarna från Kamprads butik.
Efter detta gick var och en åt sitt håll. Lilla tossan till sin dagmamma, dottern till något sjukhus och själv drog jag mig bort mot mitt kära Montmartre där jag tittade på denna kvarn, som gett namn åt så många biofgrafer hemma i Sverige.
Alldeles i närheten ligger mitt stamcafé. Caféet där filmen Amelie från Montmartre spelades in. Där fikar jag vid varje besök i staden och där är sig likt från filmen.
Mitt mål var nu att gå uppför en hiskelig massa trappor för att komma fram till Sacre Coeur. På vägen dit stannade jag vid denna kaklade vägg där "Jag älskar dig" står skrivet på alla möjliga och omöjliga språk. Jag fick leta länge innan jag fann den svenska texten, men ni läsare, kanske finner den fortare. Den finns på bilden.
Så, efter en trappklättring, som inte kändes lika mödosam, som jag fruktat, var jag framme vid kyrkan och jag tänkte att inne i den där stora stenkolossen måste det ju vara svalt och skönt en sådan här dag. Ingalunda. Stenarna har magasinerat värme hela sommaren och skapat en svettig miljö. Jag stannade dock en stund och lyssnade på nunnornas vackra sång under middagsmässan.
Nu kallade magen på uppmärksamhet och jag drog mig ner till mitt andra stamlokus - restaurangen Sarah Bernard vid Place de Chatelet, där jag varje gång jag varit här, spisat samma lunch vid samma bord.
Det är ingen märklig restaurang. Den råkade bara bli mitt lunchställe den första gången jag var här och fäst vid traditioner, som jag är, har den fortsatt att vara det. Och även idag blev det entrecôte med hemlagad pommes frittes
Efter denna stadiga måltid var det dags för siesta och den tillbringades i hemmets lugna vrå ända tills det var dags att hämta lilla tossan hos Nannyn. Mån om att utnyttja tiden med barnet till kvalitet gick vi till en lekpark, där hon glatt klättrade omkring i den lekställning hon klarar.
När så barnet fått sitt var det vi vuxnas tur. Ett föräldrakooperativ i närheten har startat en pub där föräldrar kan ta sig en öl eller ett glas vin medan barnen leker bredvid. Ett utmärkt initiativ och säkert omöjligt att få genomföra i Sverige.
Allt är dock inte lek och glädje i ett litet barns liv. Så här förtvivlad blir man när man är trött och hungrig och mamma inte får fram kvällsmaten fort nog.
Och så här belåten blir man när maten väl kommer fram. Då somnar man så snällt så att mor och morfar kan ta sig en pizza och ett glas vin i väntan på att far skall komma hem från jobbet.
Och i morgon skall jag gå och besöka Edit Piaff, Oscar Wilde och några andra gamla godingar...
No comments:
Post a Comment