Sakta jag går genom stan ...

Ett stilla joller väckte mig vid sju och strax, när vederbörande hamnat på skötbordet, övergick det i arga vrål. Dessa tystnade dock så snart nattens våtvarma omslag försvunnit och ersatts med dagens torra. Samt när vällingflaskans innehåll snabbt slunkit ner. Då var man på lekhumör.

En stund senare hade jag fått på henne dagens outfit. Erika har lagt upp små prydliga högar i rummet, med kläder, som nog passar ihop. Dessa högar är numera ett enda virrvarr men jag tog vad jag trodde skulle passa ur en rent laestadiansk synvinkel. Att de skulle skyla och hindra förfrysning. Att hon sen blev förbannat söt beror inte på min påklädning....

Erika hade tipsat mig om en liten park söderut, där man fortfarande kunde se rester av den järnvägslinje, som gick runt stan redan vid mitten av 1800-talet. Där går inga tåg längre men en del av linjen har spåren kvar. Hon skrev också vilken buss jag skulle ta. "Pilutta dig", tänkte  jag och traskade iväg. Det skulle ta 18 minuter att gå enligt Google och efter 18 minuter var jag framme vid parken. Där såg jag spåren, som såg riktigt välbevarade ut.

Dessa spår löper även bredvid hemma hos oss, men där på en hög ointaglig viadukt, så jag har inte sett rälsen sedan i fjol, och då borta vid parken Butte Chaumond. Snacka om udda turistmål. Vandringen hade emellertid gjort mig kaffesugen och naturligtvis fanns där ett litet mysigt café där jag kunde vila mina trötta ben en stund.Och wi-fi hade de också så att jag kunde lägga ut dagens avundsbild....

Medan jag satt där och kollade på Google Maps om hur dagen skulle utvecklas i fortsättningen insåg jag att det ju var här, som den där fantastiska, avlånga parken började. Den som man anlagt på den banvall där spåren, som förband ringlinjen med övriga nätet, en gång legat. Jag var nu styrkt till kropp och själ och frimodigt vandrade jag vidare, genom tunnlar och över viadukter ända tills jag plötsligt befann mig i moderna, nybyggda affärskvarter.

Där hörde jag hur kroppen ropade på mig. "Jag vill ha öl", ropade den, "iskall öl"! Men jag sa nej. Öl på trottoarservering skall inte drickas inne bland glas och betong. Den skall drickas vid gamla putsade fasader med vackra stuckaturer, så kroppen fick ge sig till tåls. Inte särskilt länge dock, ty snart stod jag vid en rund Place de nånting, där jag kunde ingå en lycklig förening med min Kronenbourg.

Jag kollade på kartan att jag rört mig nära fem kilometer så nu fick det vara bra. Via ett par metrobyten var jag snart hemma i våra kvarter och där intog jag lunchen på min andra stamkrog, den provensalska restaurangen. Servitören, ägaren kände igen mig, tog mig i hand och önskade mig välkommen åter i det han ledde mig till ett ledigt bord. Han hade också insett det lönlösa i att försöka förklara för mig, vad som väntade, så jag sa bara att jag ville ha rubbet av 15-euromenyn och det vart så bra så.

Vi har varit lite oroliga för hur det går för honom och hans lilla krog. Det satt bara två par där, när jag kom, men snart dök det upp par efter par och när jag gick stod där två gamla damer vid dörren och såg mot mitt bord med tacksam blick.

Jag sov min sköna middagssömn när jag kom hem och sedan, vid fem traskade jag iväg och hämtade lilla barnet. Jag bär henne i en bärsele, som är så komplicerad att jag måste ha hjälp av nannys som när jag är där för att sätta på den. Hur jag får på den själv på morgonen begriper jag inte. Barnets armar och ben sticker ut lite överallt, men hon har i varje fall inte ramlat i gatan ännu. Jag försökte hur som helst ta en selfie på oss när vi gick hem och det gick väl så där. Jag borde kanske ha rakat mig först...

Sedan hade vi två timmar att fördriva med lek innan det var dags att mata barnet. Ofta sover hon en liten extra snutt då men icke idag. Och leken är inte så lätt heller. Allt går ut på att stoppa saker i munnen och sedan slänga dem i golvet. Man får gå som en sopmaskin efter henne. Men det här till den normala utvecklingen och är bara bra. Det hade varit bekymmersamt om hon bara suttit still och tittat.

Förmodligen var mina barn sådana också även om allt det är förträngt sedan länge. Nu har jag hur som helst matat och bytt och lagt för natten så nu är det bara att hoppas, att hon kommer till ro. Det går lite si och så. Kanske är hon övertrött ikväll. Kanske är det så att hon känner på sig, att morfar skall åka hem i morgon och att hon är ledsen för det .... Nej. Nu, medan jag skrivit dessa rader har den lilla somnat sött!