Å sicken fest

Igår kväll var det alltså min tur att bli avtackad såsom blivande pensionär. Detta brukar ske vid den vårträff lärarna har på Alberts restaurang i Trollhättan, ett av stans bättre ställen med en fantastisk utsikt uppifrån Strömslund. Jag har känt mig lite pirrig inför att behöva stå i centrum och hyllas i tal, som jag nog skulle uppfatta som ganska floskelrika. Jag är inte ett sådant praktexemplar, som slika tal brukar framhålla.

Nu gick allt bra. Hon som har hand om talen var förhindrad att komma och i stället bjöds jag på en fantastisk och glad överraskning. I höjd med desserten knackade någon mig i ryggen och när jag vände mig om fick jag syn på Erika som bara stod där och sken som en sol. Jag vart fullkomligt fallen från skyarna och trodde inte mina ögon. Hon är ju i Paris nu, nyss hemkommen från en USA-turné och så står hon här. Alldeles livs levande och här för att delta i festen.

Jag fick en förklaring om varför hon var här (passärende) och långsamt insåg jag fakta och beredde plats åt tösen bredvid mig. Hon kände flera av deltagarna, vilka varit lärare redan under hennes tid på skolan, och föll snabbt in i samtalen kring bordet. För egen del kändes det också fullkomligt naturligt att hon verkligen var här och kvällen fortsatte i hög stämning.

Det är den här typen av kalas jag gillar allra bäst, Där maten står i centrum och man slipper störas av skränig musik och dansant publik. Här började vi kvällen med ett glas vin och bänkade oss sedan i närheten av en framdukad buffé där jag angrep förrätterna med stort allvar. På bilden syns här sillar, hommus, tapenade, broccolipaj, torkad skinka och, i en liten skål, gubbröra med en bit knäckebröd. Elegant och smakrikt och värt att ta för sig av två gånger.

Som huvudrätt serverades rapsgris med rostad potatis och sås på ramslök, den speciella delikatessen uppifrån Halle- och Hunneberg. Majsen märkte vi inte så mycket av men grisen själv var synnerligen vällagad och smälte på tungan, som det brukar heta. Stackars muslimer och judar som inte bara har varandra att dras med utan också måste avstå från den lycka som ligger i ett väl anrättat svin...

Desserten slutligen gick inte heller av för hackor. Små näpna glas med jordgubbspanacotta och lite större skålar fyllda av crême brüllé. Så små att man fick gå ett par tre varv för att rätt uppfatta smaken. Att det nog var en fin restaurang vi varit på märktes av att jag inte var det minst proppmätt trots flera varv runt bordet, utan med lätta fjät gick ut till bilen som lilltösen körde hem oss i.

Ja visst ja, det vart visst kaffe med avec efter maten. Kan det ha varit den som gjorde att jag somnade så lätt och fort när jag kom hem....