Dit får ingen komma in, som ej kan baka struvor

Så sjöng Gunwer Bergqvist och Martin Ljung i Povels visa Lingonben och dit man inte fick komma in var slottet Drummeldimp, långt bort i fjärran. Efter denna dag kan dock samtliga åttondeklassare knacka på porten till slottet och be att få bli insläppta ty alla har de, med framgång, bakat de allra läckraste struvor denna dag.

Vi har ju temavecka och jag har länge närt en önskan att få lära de små barnen vissa elementa i kokkonsten och dit räknas struvbak (och rullrån, som vi körde en repris på idag). Temat handlar om Lilla Edet förr - nu - sedan och jag kunde pressa in min aktivitet lite nödtorftigt i temat matkultur. 

Väldigt få hade hört talas om struvor och än mindre sett dem. Det var nästan bara elever med arabiskt ursprung som hade varit med om något liknande och dessa var också ena hejare vid frityrgrytan. Många var  lite tveksamma till att våga smaka på bakverken eftersom det spridit sig en kväljande doft av olja genom hela skolan under inkörningsfasen.

När den förste modige till sist gjort ett försök och sken upp i ett förtjust leende vågade sig fler på att smaka och alla gjorde minst en struva, några framfusiga säkert fem. De insåg också snart att om man hällde på sockret på struvans undersida så blev den mycket sötare. Och nu skall jag på allmän begäran lägga ut receptet på den Facebook-profil jag reserverat för elever för flera ville hem och pröva redan i eftermiddag. Jag visade dem att om man saknar struvjärn så går det bra att ringla lite smet i tunna strängar i oljan. Vi får hoppas att de inte spiller het olja på sig själva bara men för detta målade jag upp hiskeliga skräckvarningar.