På en lantbangård

Barbro Alfving skrev en gång en fin novell om en lantkyrkogård. Jag skriver i stället om en lantbangård och om den frid som där kan möta den betraktare, som öppnar sina sinnen och tar emot den. Sommaren tycks ju äntligen börja närma sig nu så om jag skyndar mig riktigt ordentligt hinner jag till Herrljunga med ett tidigare tåg än vanligt.

Jag kan då ägna mig åt en god medhavd sallad och en stunds meditation i en och en halv timme. Minnas hur mor stressade mellan perrongerna för snart sextio år sedan med oss barn i släptåg, på jakt efter det tåg som skulle föra oss till Remmene. Eller hur Olle och jag en gång sitter på boråståget, på väg till en hemmamatch på Ryavallen, då plötsligt ett långt extratåg från Degerfors kommer in på spåret bredvid med fienden - stadiga järnverksarbetare från Bergslagen som tror de skall ha en chans att slå Elfsborg.

Tittar jag riktigt långt bak i minnet kan jag höra småpojkarna som går och säljer Herrljunga bröstkarameller till godissugna resenärer. Borta är nu all denna rusch och jag får sitta ifred på min bänk och se ett och annat tåg susa förbi. Tyvärr går tiden alltför fort så jag har fundrat på att ta ett senare tåg från Herrljunga för då kan jag sitta i nästan fyra timmar. Men då kanske någon tycker jag är lite konstig ....