Ett leende förlänger livet

Idag har det stått fotbollscup på programmet. Idrottsläraren kom på denna fantastisk idé förra veckan och vips var alla vi mentorer befriade från problemet att själva hitta på något vettigt program för en klassdag. Just min klass åkte ut redan i gruppspelet men de verkade inte så ledsna för det utan satt troget kvar som publik ända tills finalen avgjorts och alla fick gå hem. Möjligen var deras koncentration på matcherna lite tveksam ty alla satt de med näsan i sina iPads. Och de forskade nog inte...

För de som inte ville titta på fotboll hela tiden fanns det även en tipspromenad utefter den s.k Älvrundan. Där, nere vid älven finns det en geocache, som jag aldrig kommit mig för att ta så jag och ett par tjejer i sjuan drog iväg ner till den. Det visade sig att deras intresse berodde på att pappan till den ena, Jenny, hade lagt ut denna cache. Jenny hade dock det goda omdömet att inte skvallra om det exakta läget utan det fick vi två andra själva söka upp.

Anna tycker att jag skall köpa något att bjuda eleverna på den sista dagen, men så kom jag på idag att jag kanske i stället skulle ge dem en liten enkel present som ett minne. En gång köpte jag ju ett  bärnstenshalsband i Estland, klippte isär det och delade ut stenar till var och en i klassen. Något sådant hade varit fint nu, men slika halsband är för dyra här. Jag for in till city efter skolan och fann i stället små färgglada bollar med smileys på. Dessa var visserligen också lite dyrare än jag tänkt mig men så tänkte jag i djupet av min snikna själ att det kanske jämnar ut sig. Jag brukar aldrig få presenter vid avslutningen men det kanske blir annat nu när jag slutar för gott.

21 glada små studsbollar

En sådan present har förresten redan kommit mig till del. På bordet i arbetsrummet fann jag i morse en flaska whisky från en kär kollega, som på detta sätt ville tacka för all den hjälp hon ansåg sig ha fått. Det värmde och inte bara i lilla maggen.

En berömd svart ripa