Lycka är att sitta och se ut från ett köksbord

En fd. kollega har idag beklagat sin nöd över att tvingas stanna hemma från jobbet pga förkylning. Jag minns själv den kvalfyllda känslan att få ringa in och sjukanmäla sig väl vetande att man kanske skulle ha kunnat orka ta sig in till skolan, visserligen på bekostnad av kollegornas hälsa, men ändå. Och sedan den bitterljuva lyckan i att vara hemma med gott samvete (blundandes för det saftiga löneavdrag som i sinom tid skulle uppenbara sig).

Jag försökte förklara för min sjuke vän att han också skulle glömma det rent ekonomiska och i stället se saken från den ljusa sidan. Det lyckades så småningom för fanskapet började Word-feuda av hjärtans lust och jag som bara fått en massa vokaler kunde inte försvara mig.

Även jag har dock njutit av utsikten från mitt fönster samtidigt som jag fortsatt att leta upp bilder till släktträdet och idag inbjöd jag den första släktingen, en ganska avlägsen dito, för att ge ett utlåtande över hur det artade sig och hon verkade nöjd. Ni som läser detta och som tror er ha intresse av att se på släkten, den närmsta men även de fjärmsta kan ju maila mig så blir ni inbjudna.

Hunden har varit om möjligt ännu slöare än jag och legat för fäfot i soffan hela dagen. Det var inte förrän vi åt kvällsmat som hon kvicknade till och släpade sig fram till sin plats under bordet. Aldrig kunde jag väl ana att jag skulle sjunka så lågt som till att låta en hundjävel slicka rent min tallrik. Men se - det gjorde jag. Och inte bara det. Även grytan fick en första grovrengöring. Skönt att jag inte äger hunden själv utan kan överlåta åt någon annan att skörda frukterna av min vanvård.