Osäkert som tåget

Onsdagen

Idag har vi varit ute i stugan hela dagen, från morgon till becksvarta kvällen. Det var riktigt länge sedan, för jag har varit bekväm de senaste gångerna och häckat hemma i stugvärmen i stället för att kosta på mig fotogenuppvärmning ute på verandan.

Klart att börja måla

Det var kallt väder idag också, men klart och soligt och jag fick upp bra värme med alla stearinljus och med kaminen. Jag tog fram mitt målarbord och inredde raskt till en ateljé för akvarellmålning. Där satt jag sedan av och till under hela dagen och gjorde klar en ny variant av Annas barndomshem som nog blev närmare originalet. Hunden var med och var lös och ledig hela dagen.

Så här fin skog har vi strax bortom stugan

Hon gjorde sina små utflykter men kom hela tiden tillbaka efter några minuter utan att jag ens ropat. Däremellan låg hon och sov på sin plats i soffan tills jag helt storsint tog med mig henne på den skogspromenad hon blev lurad på i höstas. Hon var ystert lycklig och sprang runt benen på mig hela tiden. Några längre egna utflykter vågar hon sig inte på ute i villande skog.

Finns det något roligare än en alldeles egen skogspinne...

Alldeles extra lycklig blev hon när jag tog upp en skogspinne och kastade iväg. Hon kan inte leka med pinnar utan försvara dem ilsket och följer hellre med upp i luften när jag tar pinnen än att släppa taget. Men om jag fortsätter att gå så lämnar hon pinnen direkt och följer mig, trogen som en hund.

Middagsdags

Eftersom jag var ute vid stugan hela dagen unnade jag mig att tända i eldkorgen och grilla mig en korv. Det är lite speciellt att kunna grilla sig en korv ute i skogen en vanlig vardagtisdag men nu har jag varit pensionär så länge, att jag börjar ta detta för givet.

En liten lykta, som fångat dagens sol

När det mörknade märkte jag ett litet men dock vårtecken. Alla våra små solcellslyktor, som stått utefter vägen till utedasset under vinter, började lysa. Det måste innebära att solen har återfått sin kraft. Nöjd med detta drog vi oss in i storstugan och lyssnade på radio tills det var dags att åka och hämta Anna efter gospelsången.


Tisdagen

Jag vaknade till damernas storslalom i morse, men det gick inget vidare ty en sjätteplats i denna svenskgren räknas för noll och intet. Jag fortsatte i stället att dona inför avfärd ty Idag skulle jag återvända till storstaden. När jag packat och traskat iväg till busshållplatsen började det snöa! Och igår som vi gonade oss i vårsolens glans!!

Nej, se det snöar!

Dock gick snöfallet fort över och på resecentrum var det åter barmark. Där har man nu byggt klart den nya inglasade gångbron över hela stationsområdet och jag kunde enkelt ta mig till spår två i en ny fräsch och ännu inte inpinkad hiss. Till Göteborg gick allt bra och jag unnade mig en enkel utelunch på centralen. Det är ju trots allt pensionsutbetalning idag. Sedan började problemen. Ett tåg hade ännu en gång rivit ner en kontaktledning. Denna gång i Töreboda så från Skövde blev det buss till Hallsberg på E20:s tråkigaste och smalaste avsnitt. Som tur var hade jag mina podcasts att ta till. Det är märkligt att kontaktledningar aldrig rivs ner på Malmbanan men titt som tätt på det övriga järnvägsnätet. Kan det vara så att SJ sparar in på underhållet?

Trollhättans station ur ny synvi8nkel

Nåväl, vi kom fram till stan så småningom och jag hann till och med göra i ordning en sallad tills Anna kom hem samt lösa en mystericache. Det är kul. På bordet låg ett vykort från Erika och väntade. Med en ny app hade hon gjort ett kort av en detalj ur den bild jag skickade ner till svärsonens födelsedag härförleden. Den appen måste jag fixa.

Ett vackert vykort