Kräftskiva

Idag gick kräftskivan av stapeln och till sist blev den väldigt bra. Jag började dagen med att laga två blåbärspajer, som jag glömde kvar i ugnen. De var inne ungefär dubbelt för länge, men blev fullt ätbara trots lite väl brynta toppar här och var. Jag gjorde också en äkta vaniljsås, på vaniljstång, grädde och äggulor. Även den vart lite tveksam för såsen kokade lite väl länge och skar sig lite lätt. Den vart grynig, även om den smakade alldeles utmärkt.

Det höll dock på att bli lite problematiskt med bjudningen ty igår kväll hade Jimmy börjat tala om vår skiva med det unga paret med den kalvhöga hunden, som var med oss i midsomras. Jag kände direkt att om de kommer så ville inte jag vara med och även Anna tyckte det var jobbigt. Vi enades till slut om en inbjudan som de till all lycka tackade nej till. Kanske anade de att man inte kan ta med hur stora hundar som helst på kalas i en trång veranda.

Av pur glädje inbjöd vi dem till en framtida surströmmingskiva, vilket de mot alla odds tackade ja till. Jag funderar på att säga rent ut att hunden inte är välkommen, men då tar det väl hus i helsike. Nåväl. Vårt kalas idag gick väldigt bra. Vi blev bara tio styck till sist och det var alldeles lagom för att sitta vid  mitt gamla köksbord. De som inte heller kom var Pelle med äldste son, vilja sprang midnattsloppet och kusin Carina som blivit tillfälligt opasslig. 

Vi åt länge och väl. Förutom kräftor blev det Västerbottenpaj, ostbricka, bröd och blåbärspaj. Sedan satt vi alla och pratade om skolproblem, vilka numera berör mig föga och om utbildning av förskolelärare, vilken tycks lämna mycket i övrigt att öka. När det blev för mycket skolprat gick jag ut och satte mig på bryggan och tittade på stjärnhimlen. Nu har gästerna gått och Anna och jag sitter och lyssnar på ett gammalt sommarprogram. Skönt med en liten veranda.