Ute på vift på egen hand

Det är alltid roligt att ge sig ut på lite längre bilfärder på egen hand. Att det spöregnar gör då inte så väldigt mycket eftersom jag tycker hösten är den bästa årstiden. Det ligger en oemotståndlig tjusning i att känna vinden slita i kläderna och känna regn droppa mot huden. Idag skulle jag fara norrut, mot släkten uppe i gästrikeskogarna. 

Eftersom jag for ensam kunde jag kosta på mig lite utsvävningar och nu passade jag på att besöka en plats jag länge hört talas om men aldrig varit på - Vendel. Den lilla uppländska socken, som lånat sitt namn åt en hel historisk epok, vendeltiden, århundradena före vikingatiden. Då fick jag på köpet besöka kung Ottar Vendelkråkas gravhög, som jag besteg utan problem. Den ligger ett par kilometer söder om Vendels kyrka och bilden ovan visar hur det såg ut på toppen.

Framme vid Vendels kyrka såg jag bara en slänt, söder om kyrkan, med en stor stenpelare i mitten. När jag sedan kom in i det lilla museum, som ordnats på andra våningen av den stora stigluckan i bakgrunden, såg jag att det var just i denna sluttning man fann de fantastiska båtgravar, med sina rika fynd, som fick arkeologerna att döpa tiden 500-800 för vendeltid. Detta skedde i slutet av 1800-talet när kyrkogården skulle utvidgas söderut. 

Efter detta fortsatte jag norrut och jag tyckte att träden börjat skifta i gult, men det syns inte så tydligt på denna bild. Det syns dock att E4:an var ganska glest befolkad denna dag.

Framme hos gamla faster M klev jag in som en glad överraskning hos den gamla damen och vi satt vid köksbordet och samspråkade tills henns dotter kom på besök. De skulle strax fortsätta för att delta i ett bröllop med ett barnbarn. Själv fortsatte jag nu mot min tilltänkte reskamrat till Lappland, B-E, som blivit dålig varför vi ställt in resan. Vi skall nöja oss med en liten utflykt i morgon till det som för mig känns som det svenskaste som finns - Tällberg. 

Men ikväll har vi tillbringat en lugn och trivsam afton med god mat i det stora hemtrevliga lantköket.