Frigiven

När jag vaknade i morse trodde jag fortfarande att jag skulle få fira jul ensam ute i stugan, eller med grabbarna Grus. Visserligen kände jag mig bra och jag var ute och gick i korridoren i arla morgonväkten, men med så mycket mätapparatur, som var ansluten till mig och så många prover som tas hela tiden så visste jag ju egentligen inte hur jag mådde.

Det gick ett antal telefonsamtal fram och tillbaka där Anna och jag avhandlade olika lösningar på hur julen skulle firas. Var och med vem. Det hela verkade besvärligt. Men så stegade en läkare in fram mot elvakaffedags och undrade hur jag mådde. När jag sa att jag mådde förträffligt sa han att sådana vill vi inte ha här så "du får åka hem" Dina värden är bra och vi ses i januari för uppföljningar. Jag skall bara lyssna på lungorna. " Han gjorde så, hörde inget skvalpande och förklarade, att jag är frisk som en fjällbris och redo att åka till Lappland med första bästa tåg.

Oj, vilken lättnad som spred sig i leden. Alla bekymmer med julfirande var som bortblåsta och jag insåg att jag måste vara en mycket viktig person, så glada som alla blev över att vi kunde åka upp så som vi ursprungligen bestämt. Inte minst glad blev jag själv som nu får fira en vit jul och får uppleva julkaffe i församlingsgården efter julottan och träffa alla kära bekanta precis som varje år.

Så fort jag fått mina medicinlistor och haft en genomgång med doktorn lämnade jag området och for hem med Paula, som hämtade mig. Jag är ju i betydligt bättre kondition nu än när jag for in, inte minst efter att ha tappat fyra kg över natt. Jag måste nog ändå ta det lite lugnt, så som alla sagt till mig, för jag är inte helt fit-for-fight ännu och det kan jag nog leva med alldeles utmärkt över julen.

Kvällen har ägnats lite julklappsförberedelser så nu är det bara att slänga ner kläder i väskan, stuva in pralinerna och äntra nattåget till övre Norrland i morgon eftermiddag.