Vi klär granen

Jag har ofta förfärligt svårt att sova. Första timmarna går bra, men så vaknar jag och kan inte somna om utan ligger och vrider mig. Så har det varit rätt länge och jag kopplar det inte alls till hjärtat utan det är mer av en ålderskrämpa, som jag besvärats av rätt länge. Det lär vara en vanlig åkomma bland äldre. 

Kanske får jag så småningom börja med sömnhjälp. Jag märkte hur mycket bättre jag sov nere hos lilla tösen i Paris nu senast, men hon serverar ju sömnhjälp som bordsdryck till varje måltid. 

Alltnog. Vid sextiden i morse gled jag ner till köksbordet och njöt av den tysta julefrid, som alltid möter mig där. Allt eftersom tiden gick dök sedan den ena familjemedlemmen efter den andra upp och fram mot niotiden vankades frukost. Serverad med dagens tabletter ur dosetten. 

Sedan har det inte hänt så mycket idag. Jag har utnyttjat min konvalecens till det yttersta och inte gjort, och inte heller avkrävts, någon som helst aktivitet. Rätt skönt. Dock fick jag bistå något när vi klädde granen eftersom den andre manlige medlemmen i familjen inte nådde ända upp i granens spets och dessutom var upptagen med sitt. 

Mitt på dagen var vi ute och fotograferade de stackars ynkliga solstrålar som orkade förgylla grantopparna borta i skogsbrynet. Det var så vackert. 

I skymningen for vi ner till Vuollerim och provianterade. I morgon skall vi nämligen ha lutfiskorgie med vännerna J och K. En idé jag väckte, när vi åt surströmming i somras och som vi hoppas kan bli tradition. 

Resten av dagen har ägnats TV och korsord och stilla familjeliv. Vi har det gott här uppe i vårt vinterland.