Det har ju varit så mycket tal om föräldrafria lussetåg och fotoförbud eftersom var och varannan unge skulle ha skyddad identitet. Av detta märktes inget här. Folk filmade och fotade för glatta livet och jag förstår dem för barnen var jätteduktiga. Skolans alla barn, som ville, var med och Anna hade lärt dem mängder av sånger, som de sjöng utantill med klara och kraftiga barnastämmor. När de sedan sjöng "Tänd ett ljus" och alla gjorde teckenspråksrörelser till vart även jag lite rörd.
Direkt efter luciafirandet fikade jag med Annas kollegor och de märkliga var att alla tycktes känna till min person. Det var lite trevligt. Efter kaffet for jag raka vägen ut till stugan och där märktes något konstigt. Dunken med färskvatten var borta och jag tänkte, att nu har någon varit ute på stöldturné. Fast konstigt att bara ta en halvfull vattendunk. Möjligen hade någon även tagit sig en kopp kaffe för den burken, som inte är inlåst, stod framme.
Sedan fick jag den tanken att jag skulle kolla dasset för att se om det märktes något där. Och det gjorde det! Där stod vår vattendunk prydligt i ett hörn och även om det inte var nedskitat så märktes det tydligt att någon varit där. Min tanke, som jag inte testade, blev nu den att någon uteliggare flyttat in i grannhuset nedanför oss. Det bär alla tecken på ödslighet eftersom ägarna knappt varit där på flera år. Detta lär också ha skett i ett annat av de vinteröde stugorna här för några år sedan.
Vår stuga ser ju betydligt mer använd ut så där drar sig nog objudna gäster från att flyta in. Faktum är att det inte stör mig så mycket om nu någon verkligen berett sig ett vinteride hos grannen. En person som tar med sig vatten till utedasset har något försonande över sig. Skulle jag på något sätt få bekräftat att där bor en objuden gäst så kommer jag inte att skvallra för ägaren. Bara antyda för vederbörande att jag vill ha vårt hus i fred. Fast nästa gång kanske allt är uppbrutet och förstört... Livet har sina spänningsmoment.
Jag hade inte ro att forska mera i skithusmysteriet ty halv fyra skulle kören uppträda på ett företagsevent i stan. Ett välkänt företag hade julfest för sina anställda och vi ingick som uppvärmning. Det räckte nog med våra tjugo minuter för när jag såg på julbordet insåg jag att resten av uppvärmningen stod där. Fyrdubbla rader av flaskor med gnistrande höga glas mellan sig och jag kan slå vad om att där inte fanns en droppe zingo.
När jag sedan såg alla unga vackra människor i publiken så insåg jag vidare att den här kvällen kommer att hålla ett antal familjeterapeuter i trakten sysselsatta den närmsta tiden. Dock inte för mig för jag for genast hem igen, bytte om till vardagsklädsel och förberedde mig för kvällens kulturevenemang. Två små enaktare av Bertold Brecht på en lite teater i Vasastan.
Enligt min enkla mening skall teater vara förströelse efter en tung arbetsvecka, typ Falkenbergs-teatern eller Stand-up. Inte två psykotiska åldringar, som skriker på tyska i en mörk källarlokal, draperad med röda hakkorsflaggor. Den andra enaktaren handlade om en judisk kvinna, som gjorde upp med sin ariske man inför sin rymning undan de annalkande nazisterna. Den förstod vi mera av men det gjorde den inte mer underhållande. Nu är vi hemma och tar igen en förlorad kväll med SVT/TV4-play.
No comments:
Post a Comment