Vi hade hört oroande rapporter om annalkande oväder fram på dagen, så vi steg upp redan vid halv sjutiden. Då väcktes jag av att ett litet jollrande barnbarn bars in, lades bredvid mig och genast började vänta på frukost. Det gjorde hon högljutt men vart tvärtyst, när väl den efterlängtade flaskan kom.
Sedan åt även vi varpå den unga modern, med beundransvärd effektivitet, packade ner alla blöjor, liniment, nappflaskor och mjölkpulver som behövs för att hålla en tremånadersmänniska vid liv en dag. Jag har mer än en gång tänkt på de kvinnor, som tvingats ta sina nyfödda barn med sig i gummibåtar ut på medelhavet och sedan, krypande under taggtrådar forsla dem vidare genom Europa.
Ja, jag vill gärna tänka på hur bra jag och de mina har det så att jag inte tar det för givet. Men idag var det alltså utflykt och inte vilket resmål som helst. Nej, Vi hade upptäckt att den gamla konstnärskolonin Grez-sur-Loing ligger bara sju mil söderut så dit ställde vi kosan. Lilla barnet somnade på fläcken medan Erika med säker hand om ratten lotsade oss ut genom paristrafiken.
Jag kände att jag hade läst på för litet om platsen, men mindes ändå bilder av Carl Larsson, som jag sett och den lilla byn kändes väldigt lik sig från dessa hundratrettioåriga målningar. Vi fann en bra och meditativ parkeringsplats invid floden Loing och vandrade sedan runt på smågatorna, som var precis så pittoreska, som de skall vara i en liten lantlig fransk by.
Jag såg bron, vars valv jag kände igen från en gammal akvarell av Carl Larsson och jag såg örtagården, där han målade av den lilla flickan, som vattnade blommorna. Bron var byggd redan på 1100-talet och hade genomgått många öden under sin livstid. Senast 1944 då tyskarna under sin reträtt sprängde mittvalven med en så kraftig laddning att rutorna i kyrkan, trehundrameter bort, sprang sönder. Tyskjävlar!
Valven hade dock lagats och så sent som på 1980-talet hade hela bron varsamt restaurerats till sitt ursprungliga utseende.
Vi strosade alltså runt lite och det otrevliga vädret kom inte. Tvärtom började solen lysa och vi sökte någon liten servering. Så liten var dock byn att den enda som fanns va stängd idag. Dock hittade vi ett bageri där man kunde köpa sig en kopp kaffe att ta med ut på gatan och avnjuta.
Efter en rundlig tid och för att parera in nästa måltid för lillan for vi tillbaka mot stan och mot IKEA. Erika hade några småärenden och jag ville gärna besöka mitt första utrikiska IKEA-varuhus. Lite märkligt att gå omkring bland alla svenska namn och fransktalande människor. Hur som helst firade vi med en riktig fransk trerättersmåltid. Inga sketna köttbullar med sladdrigt potatismos här inte. Lilla E fick sin mjölk.
Nu var det inte mycket mer att göra än att fara hem och förbereda aftonen. Jag tog på mig uppgiften att söva barnet en stund före sista kvällsmålet och misslyckades fullständigt. Hon skrek så hon vart blå i ansiktet och var alldeles för trött för att kunna somna på egen hand. Döm om mitt besvikna tillkortakommande när modern kom, tog upp barnet och fick henne att sova på mindre än tio sekunder ....
Men nu har hon fått sin kvällsmat och jag min revansch, för jag bäddade ner henne för natten och hon somnade direkt. Även vi vuxna har fått kvällsmat! Och i morgon blir det sista dagen med barnet för denna gång. Det kommer att kännas lite tomt.
No comments:
Post a Comment