Fredag igen

Mina yrkesarbetande vänner blir alltid så euforiska på fredagar och det kan man kanske förstå när man sliter och släpar i grottekvarnen. Denna vecka har det varit februarilov så idag har det inte märkts så mycket av fredagsglädjen. Kanske är det ångesten inför den annalkande måndagen som börjar göra sig påmind.

Jag lyssnar ibland på ett program i P1, som heter skolministeriet och där talade de idag om den ökande utslagningen av lärare. Under de senaste fem åren har sjukskrivningarna av psykosociala skäl ökat med 57% bland högstadielärare. Bland gymnasielärare är motsvarande siffra 87%. Jag kan förstå detta. De enda åtgärder skolpolitikerna hade att föreslå var högre lön och mindre administration. Något, som det talats mycket om de senaste åren, men som det märks mycket litet av i praktiken enligt fackrepresentanter som intervjuades.

Jag har flera ännu verksamma kollegor som inför varje ledighet utbrister hur de kommer att sakna sina goa elever. Det är väl bra men jag kan inte frigöra mig från tanken, att de säger detta i samma anda som Magnus Härenstams flygrädda läkare i sällskapsresan, när han sträcker ut armarna och upprepar "Jag är inte rädd, jag kan flyga". Man uttrycker sin saknad nästan som en besvärjelse.

Det var bättre förr. Alla har inte den intellektuella kapaciteten att tillgodogöra sig de mål som krävs för att bli godkänd. Förr fick dessa sluta medan de fortfarande var unga och rätt oförstörda, för att gå ut och börja jobba. Det de hade hade de i sina händer och de kunde skapa sig goda liv med dessas hjälp, medan de studiebegåvade skaffade sig höga utbildningar, höga studieskulder och höga löner. På den tiden var läraryrket en dröm. Duktiga, motiverade elever, som visste att om de ville bli något så gällde det att hänga i.  Detta var naturligtvis inte jämlikt så att det fick inte fortsätta så.

Dessutom började de jobb försvinna som en 13-åring kunde klara och då tvingar man dem kvar i ett skolsystem, som knäcker deras självförtroende och framtidstro,  tills de blir gamla nog att gå ut och jobba och då får de ändå inga bra jobb för numera kräver även en sopborste en teoretisk grund att vila på.

Och nu när jag hävt ur mig lite gammalmansgnäll kan jag konstatera att min dag varit bra. Jag var ute i stugan helt kort för att hämta en laddningsladd till mobilen, som jag glömt. Jag passade då på att köpa lite god mat och bunkra upp med ty i morgon kväll skall jag och vovven vara där själva och njuta melodifestival med 78-varvare. Anna är nämligen bjuden på 50-årtskalas på restaurang på Djurgården. Något som hon inte alls har lust med, men heller inte funnit något bra skäl att slingra sig ur.

Jag tog med bruna bönor från igår hem och köpte med lite stekfläsk och fick mig en kalasmiddag även idag. Det slog mig dock i samtal med kära syster M att jag kanske borde börja tänka på att få plats i min finkostym tills vi reser till San Francisco. Det är 87 dagar kvar idag och på den tiden bör jag lätt kunna gå ner 7-8 kg. Om jag börjar snart...

Ikväll har vi varit själva hemma och ätit köpesushi och slöat framför ett skämtprogram och framför Skavlan.

PS: Mitt barnbarn har äntligen börjat få lite riktigt rosa kläder. Det är kusin K, som är nere och strör grus i det genusperspektiva maskineriet. Men vänta bara. Snart kommer jag med min modelljärnväg och ställer allt tillrätta igen!