TV-frosseri

Jag brukar normalt sett vara mycket sparsmakad vad gäller TV: Visserligen står TV:n  ofta påslagen om kvällarna, men jag ser väldigt litet utan ägnar mig åt den mindre 17-tums skärm jag har i knäet. Det finns dock några program varje vecka i Public Service, som jag följer med visst ökat intresse och dessa har jag missat både ett och två avsnitt av under vecka utrikes.

Dessa har jag nu tagit igen tack vare den gudabenådade uppfinningen SVT-play och den lilla dosan apple-TV. Dagen har sålunda ägnats åt två timmar med Leif GW och veckans brott. Två timmar med Skavlan. Två halvtimmar med Lars Lerin och en timme med Antikrundan. Snacka sedan om fyrkantiga ögon. Allra bästa bilderna kom dock från Lilla E nere i Paris, som via datorn satt och tittade rakt in i ögonen på morfar och då och då gurglade lite förtjust och igenkännande.

En hel del av programmen var dock sådana att det gick bra att bara lyssna och då passade jag på att skriva färdigt den sista av mors dagböcker. Det ska bli skönt att sluta med dem för det sista halvåret var hon rätt trött på skrivandet och noterade bara en eller ett par pliktskyldiga rader varje dag. Jag är dock väldigt glad över att ha skrivit rent alla fem dagböckerna även om det tagit tid. Det är lite som att möta sin gamla mor igen. Och nu vet jag en hel del om hennes liv mellan julafton 1940 och 17 mars 1943.

Igår råkade kära lillasyster M nämna att de haft stekt fläsk med löksås i skolan. Den uppgiften väckte ett begär inom mig. Ett begär som endast kunde tyglas genom en rask promenad ner till köpcentret och sedan en hastig sejour vid spisen. Snart hade jag den allra som läckraste lunch på min tallrik. Sedan vilade jag middag och då ringde Anna och sa att vi skulle på teater ikväll. Hon hade fått fribiljetter genom skolan till Morgan Allings föreställning på Maxim om Kärlek.

Den var bra! Enormt bra. Det började med att vi sågs vid Östermalms torg tillsammans med kollegan G plus dotter och där inleddes kvällen med kinesrestaurang. Halv åtta satt vi så bänkade i teatersalongen och fick uppleva en hisnande vidunderlig föreställning om Morgans liv. Han har berättat sin historia många gånger i radio, TV och böcker, men ändå. Den var som ny i denna föreställning och han trollband oss genom sin skicklighet i de två timmar han höll på utan att jag ens sneglade mot klockan.

Det är annat det än att se sotsvarta komedier om ångest och elände i mörka källarlokaler. Så här skall teater vara. Något som tar upp svåra ämnen så att man kan skratta mellan varven, samtidigt som man tiger och lider med berättelsen när så är lämpligt. Vi får nog börja gå lite mer på teater.