En fantastisk vinterdag

 

I morse gick vi återigen upp tidigt, inte lika tidigt som igår, men tillräckligt för att vovven skulle vara intresserad av att skutta och leka. Hon fortsatte sova på soffan med Stina och jag åt frukost.

Eftersom det är enormt halkigt kom morbror Rune och hämtade oss i bil och körde till stationen. Han är nog den äldste bilförare jag åkt med - 93 år i år - men helt klar i huvudet. Det var kallt så vi satt inne i bilen tills det var dags att gå ut och vänta in tåget.

Resan gick bra till att börja med och jag satt och njöt av utsikten trots att det mest var snåriga myrmarker. Innan Gällivare stannade vi bara i Nattavaara vars stationshus inte är lika maffigt som Murjeks.

I Gäddvik strax före Kiruna var reslyckan slut. En växel var trasig och det tog nästan en timme innan resan fortsatte. Nåväl, det fanns kaffe ombord och det gick ingen nöd på oss men en medresenär som skulle vidare till Svalbard från Narvik började bli orolig. Till slut kunde vi dock rulla vidare och nu när man byggt ny station fick vi runda hela Kirunavaara för att komma fram.

Den nya stationen är en vanlig trist modern skapelse och inte en sådan där fin byggnad som den gamla stationen. Man har dock bemödat sig om att ta med den fina rallarstatyn till nybygget.

I Kiruna skulle vi få byta till buss, trodde vi, men någon hade tänkt fel och släppt iväg ersättningsbussar i ordinarie tid utan tanke på oss i det försenade tåget. Nu fick vi vänta ytterligare en halvtimme på att fortsätta. Under tiden placerade vi vovven på en filt för det var väldigt kallt för de små tassarna.

Normalt brukar jag alltid föredra tåg framför buss men idag var bussen faktiskt uthärdlig. Det var en hög turistbuss med strålande utsikt där uppe, men med en liten mysig salong längst bak i undervåningen. Där satt vi och hade de skönt i fina soffor och med nybryggt kaffe i en automat. 

Vägen upp var väldigt vacker och vi hade en sagolik tur med vädret, vindstilla, solsken och en klarblå himmel. Det kändes ofattbart att det var jag som fick uppleva allt detta i stället för att kämpa med skolbyråkrati i en trist lektionssal.

Väl framme mötte Bibbi och tog hand om oss som ärade hedersgäster med färdigbäddade sängar och lunch som väntade på hungriga magar. Här går ju inga tåg nu så vi kunde släppa ut hunden trots närheten till Malmbanan. Den friheten utnyttjade hon dåligt ty kylan biter i de små benen. 

Och vi ville inte ha henne ute utan kontroll heller för det sitter en husvill hökuggla i björkarna här utanför och de kan vara elaka mot små söta djur.