En ytterst trovärdig person?

Jag vaknade till en påminnelse om alltings förgänglighet. Den chokladkarta med läckra praliner i gyllene omslag, som igår kväll strålat mot oss visade nu sitt tomma skal i ett elakt hånleende. Vi tröstade oss med att det var lika bra att dra i sig pointsen direkt för att sedan ägna sig åt en veckas askes.

Finns det något tommare än en tom chokladkartong?

Efter frukost lastade jag bilen och for ner mot västsverige för att fortsätta röja i källaren. Jag hade lite diskret kollat in några trevliga kyrkoruiner nere i Västergötland. Diskret, därför att en eller annan kanske kan ha synpunkter på att en vuxen karl ägnar sig åt slika sysslor på sina resor. Ibland får jag en känsla av att det vore mer accepterat att dra i sig några öl på kvarterspuben än att spana efter rester av medeltida kyrkobyggnader.

Ännu en fågata och denna lede till en
länge sedan övergiven kyrkogård

Resan gick bra och första anhalt blev en väl undangömd ödekyrkogård söder om Skara där jag tvingades fråga en lokalbefolkning om vägen för att hitta. Men efter detta gick det lättare och snart satt jag vid Bjurums kyrka och åt lunch på ett vackert placerat bord med utsikt över Billingen och Hornborgasjön. Att 47 000 tranor traskade omkring nere vid stranden struntade jag i. Den sortens fågelskådning är för amatörer och dessa fanns det också gott om.

Uppe vid denna kyrka var det lunchdags

Nu blev vägarna mindre och mindre och kyrkoruinerna äldre och äldre och plötsligt var jag hemma i lägenheten. Jag valde ut bilder från en av ruinerna och lade ut dessa på en Facebook-grupp som ägnar sig åt sådant. Där fick jag tips om en söksida på Riksantikvarieämbetet och när jag strosade runt på den fann jag ett fornminnesmärke mitt på Olles o Lisas gård.

Vägarna blev sedan mindre...

... och mindre

Men ledde ibland fram till en sådan här fantasieggande kulle

Och i andra ändan av kullen låg den där - kyrkoruinen från 1100-talet, övergiven sedan sekel

 Jag trodde först det var ett misstag men läste sedan ett protokoll om att man en gång funnit en häll över en hällkista mitt emellan boningshuset och ladugården. Man hade även hittat en stenyxa där men markägaren hade skyndsamt grävt ner alltihop för att inte få dit en massa arkeologer. Det stämmer väl med min minnesbild av Olle och troligen även morfar Martin. Däremot var slutklämmen i protokollet var märkligare. Där stod att uppgiftslämnaren var en "ytterst trovärdig person". Det utesluter praktiskt taget samtliga kända släktingar till mig på min mors sida så det måste ha varit en tillfällig besökare som råkat få nys om detta. Det bodde ju någon religiös kuf på Gundleberget... Kan det ha varit han som skvallrade för RAÄ?

Vem i all sin dar var skvallerbyttan?

 Nu slår det mig att det fanns en rejäl jordkällare mellan boningshuset och ladugården. Den var byggd av stora stenhällar och det finns inga spår kvar av källaren....