En flashback från fordomdags

Igår kom tidskriften Västgötabygden. Den utges med sex  nummer per år till alla oss som är medlemmar i Västergötlands hembygdsförening och det är man ju. Faktum är att jag har alla nummer sedan den började utges 1946. Alltnog, den kom igår men inte förrän idag råkade jag öppna den och mina ögon föll då genast på en bild som jag kände igen. Den på mejerinnan Stina Pettersson i Remmene som bakar sina sista brödkakor för avsalu. Bilden illustrerade en text av Stinas dotterdotter och berättade om hur denna upplevde sin barndom i Remmene på sextiotalet.

Artikeln om mejerinna'

Där fanns de. Många av de människor, platser och händelser, som jag trott mig vara ensam om att minnas - Järnhandlare Gustav Carlsson, Ingalill på posten, Stakeberg charkuteristen, Svanbergs döttrar, taxi-Elof, Nisse Kläpp och många fler. Det var en fantastisk upplevelse att få närma sig dessa kvinnor och män som jag numera bara träffar när jag besöker kyrkogården i Remmene. Jag blev faktiskt så berörd att jag letade upp skribenten i mina register och författade ett tackbrev på det allra finaste brevpapperet. Hoppas det gläder henne.

Hundar är egentligen för jävligt äckliga.
Se bara vad hon gör...

I övrigt har jag fortsatt plockandet och sorterandet och idag har det gått bättre och med mer fart, även om det tar väldig tid när jag skall sortera lite noggrannare. Hunden som jag har här utgör inte det minsta problem. Hon sover kontinuerligt, men spritter upp likt en fjäder var gång jag föreslår att vi skall gå ut. I morse roade jag henne med att låta henne träffa rondellhunden i den stora rondell på 45:an, som vi har här utanför. Hon nosade vederbörande i aschlet utan att känna de önskvärda dofterna. I stället satte hon sig snällt på kommande så att jag kunde fotografera henne.

Noomi poserar på Drottning Kristinas väg

Senare på dagen gick jag ner mot Ryrbäcken och såg då en intressant skylt som informerade om att man här gick på resterna av en gammal väg som förenade Gärdhem med Stubbered, mitt emot Åkersberg på sextonhundratalet. Den kallades därför Drottning Kristinas väg. Sådant tycker både Noomi och jag är roligt att veta. Hon blir så bildad under tiden med mig, den lilla vovven