Fallens dag i Porjus

Dagens stora begivenhet var ett besök i Porjus på fallens dag där man förutom några artist-framträdanden av skiftande kvalitet fick vara med om att dammluckorna öppnades och 500 kubikmeter Luleälv i sekunden forsade ner för den gamla flodfåran. Det märktes! 

Full fart i den gamla älvfåran

Vi for ut till  Jokkmokk och sedan på E45 norrut och passerade en mytomspunnen plats i min värld innan vi var framme - Harsprånget. När vi åkte buss till Remmene i det tidiga femtiotalet steg vi av vid Eggvena prästgård och vandrade via bron i Skottestorp förbi Kåragården och gick sedan under Harsprångsledningen. En gigantisk kraftledning med två höga stolpar på jämna mellanrum. Namnet var så fascinerande och jag undrade alltid om dcet sperang många harar långt därborta i Harsprånget.  

En älv som blivit till en uppdämd sjö, St Lulevattnet

Idag fick jag se att det inte gjorde det. Däremot blev det aldrig att vi stannade och tog kort, men det såg ut likadant som uppe vid Porjus där jag tog en vid panoramabild över kraftverksdammen. Detta sedan jag funnit ortens enda geocache och lagt i två Travelbugs från San Francisco. Deras ägare blir nog glada när de ser hur långt deras små buggar rest i ett enda nafs.

Järnvägen till Porjus var den del av inlandsbanan som först blev
klar eftersom den behövdes till kraftverksbygget.
1911 började man köra gods på den

Efter vattenpåsläppet for vi och fikade på ett turistställe med en oerhört valhänt och ovan personal för att vara på ett så officiellt ställe. VI fick till slut våra smörgåsar och avslutade därefter besöket med att kolla upp kyrkan på orten. Jag fotograferar ju för en facebookgrupp som handlar om kyrkor, gubevars. 

Porjus kyrka

Bron över Pakkojåkko

 Jag är också med i en grupp som jag t.o.m. leder och som handlar om stenbroar. Jonny, som var med, körde oss till en fantastisk järnvägsbro över Pakkobäcken, en bäck som vi västsvenskar skulle kallat flod. Sedan vi fotat den, och med ett sista slurp i tanken hunnit fram till Statoil i Jokkmokk, for vi hem och tog det lugnt resten av dagen. Ja inte riktigt förresten. Anders hade varit nere i Boden och när han körde därifrån började vi gå tills han plockade upp oss. Vi hann till Pullisbäcken efter c:a 50 minuter innan han kom.

En liten Anna på en stor väg