Skönt att vara hemma igen.

Det är alltid samma härliga känsla att svänga upp framför dörren efter att ha kört 102 mil utan problem. Man utsätter ju se onekligen för en oerhörd risk med en sådan bilfärd om man ser till statistiken, men vi såg inga olyckor, bara en och annan som fått stopp och stod med varningstriangel vi vägkanten.

Den lille röe i startgroparna i det klara morgonljuset
med en hundramilafärd framför sig

Vi kom iväg kl 8:23 i morse och jag körde ända till ett litet café mellan Skellefteå och Umeå innan vi stannade första gången. Där fikade vi en kaffe och en liten ostsmörgås, tunn och ynklig, för 28 kre och med 8 minuters väntetid.

Stinas största bekymmer inför  resan är blommorna,
som här ställts i ordning för vattnaren

Nästa stopp blev Rondellen i Ö-vik, där jag köpte kaffe och glass som blundade några minuter innan vi fortsatte ner till Höga Kusten bron dör vi åt middag. Mycket god köttfärslimpa men med så lite potatis att jag begärde in mer.

En gammal kär utsikt

Rapport till hemmafronten: Allt väl så här långt

Nu raskt vidare mot Härnösand och tankning innan vi körde ända ner till Hakkegård i höjd med Ockelbo där vi tog kvällsfika med bara 20 mil kvar hem. Nästan framme med andra ord. Vi stannar ofta här pga trevlig stämning och för att de har bord utomhus i fall man har hund med sig.

Gott men litet och dyrt på Högakustenbrons restaurang

De sista 17 milen, från Gävle och neråt, går på motorväg och jag satte farthållaren på 125 och var strax nere vi Järva krog där det var dags att sakta in och köra hem till vårt hus, lasta in packningen och sedan sätta sig framför TV:n med en liten kvällsfika för att se match om brons. Stackars Brasilien

.