Kalle på Spången

"Å vi har vårt eget tänkesätt  ....   Å vi tänker både titt och tätt  ....  Men se måtta ska de va'  ....  Det kan aldrig vara bra  .... Att tänka när som man är mätt   ..."

Dessa ord sjungna av Edvard Persson i "En liten vit kanin" stämmer perfekt på mig just nu. Jag ids inte tänka ut någon text om dagen. Den kommer i morgon eller på söndag eller måndag ...

********************************

Idag började vi vår Skånehelg genom att helt enkelt köra mot Skåne. Vägen dit var bra. E4:an är motorväg mest hela tiden och vi stannade bara några få gånger. Först för att fotografera en kyrkoruin, vi fann, sen för att fika i ett gammaldags kafé i Vaggeryd och sist för att äta en fet simpel s.k. måltid vid ett ställe där man inrett en godisbutik i en flygplansliknande byggnad. 

Vi var framme vid Spångens gästgivargård vid tretiden och blev tyvärr genast besvikna ty det visad sig att det trådlösa nätverket var under all kritik. Sånt betyder mycket i min värld. Däremot var rummet hyfsat men jag kommer att skriva en dräpande recension om stället på internet.

En positiv insats gjorde man dock i matsalen på kvällen. Gåsamiddagen var väldigt välsmakande och dessutom rikligt. Jag hade i mörka stunder fruktat att vi skulle få en måltid enligt det franska köket, med två korslagda morotsstavar och en pytteliten bit syltad gåsvinge. Inget kunde vara felaktigare. 

Svartsoppan var riklig och tillbehören, hjärta, lever och njure med äpple och katrinplommon (kråset) smakade mums fillibabba. Turligt nog tyckte inte Martina det och jag fick hennes andel också. 

Själva huvudmåltiden blev ännu mäktigare och vi insåg snart att det nog skett ett litet misstag och att vi fått fat och skålar för fyra personer. Vår servitör jobbade sin första dag och kan nog ha varit lite dåligt insatt i hur mycket vi behövde. Vi såg oss omkring och var rätt säkra  att inget av borden med fyra gäster fått våra portioner för två. 

Nu var jag duktigt mätt men lyckades ändå trycka i mig av äppelkakan med den äkta svartprickiga vaniljsåsen. Därefter inträffade en magnifik paltkoma och jag kunde med möda stappla tillbaka till rummet och konstatera att Edvard Persson hade rätt när han sjunger att man inte kan tänka när man är mätt.