Jag kan!

Det är mycket jag kan. Ja, nästan allt. Det fick jag veta i förmiddags när Paula ringde mitt i min ljuvaste förmiddagsfikat ute i stugan. De hade haft uppe en fråga om Storbritannien kontra England och till slut hade en kollega till Paula bett henne ringa sin styvpappa "för han kan ju allting". Och det gör jag ju.

Jag kunde också slita mig från kaffe och akvarellblock och börja med mitt höstprojekt - jordkällaren. På den plats där vi haft en enkel kompost tog jag undan jord och lade på sand från ett sandförråd i närheten. Här placerade jag ut fyra cementplattor som legat lite här och var kring stugan ända sedan vi köpte den och efter mycket bärande och grävande och mätande hade jag fått ett fint golv att bygga vidare på.

Nu återstår att mura upp väggar och tak med smala lecablock och täcka det med ett tjock lager jord. Jorden lär bli problemet, men jag räknar ändå med att kunna skrapa ihop tillräckligt av det som finns på undanskymda platser kring stugan utan att skapa stora sår i marken.

Jag hann även med att laga mat och idag vart det lite magrare. Potatis och morot och kokt wienerkorv. Efter det sitter (eller ligger) en stund i  hängmattan oerhört väl och det bar sig inte bättre än att jag somnade en liten stund. Det var skönt.

Mitt sista kunskapsprov idag var att på rätt sätt öppna en vinlåda. Fast i mitt fall var den fylld med äppelmust. Jag frågade i butiken hur man öppnar lådan och fick till svar att man gör precis som med vinlådor. Då sa jag, inte utan stolthet, att jag inte kunde det heller och fick en kort beskrivning.

Väl hemma fram på kvällen testade jag och snart fick jag fram den lilla kranen och kunde fylla ett glas med frisk, fräsch äpplemust. Det smakade inte som musten från Herrljunga, som jag fick i barndomen ,men den var god ändå.