Att gå över Golden Gate Bron

Med en lätt parafras på Predikaren 12:12 kan man säga att ingen ände är på det myckna gåendet och mycket promenerande gör människan trött. Det började redan i morse då vi drog iväg till ett närbeläget köpcenter för att inhandla strumpor och USB-minne. 

Det var dock inte så långt och efter en stunds rehabilitering i soffan drog vi oss ut på det som skulle bli dagens huvuduppgift - att gå över Golden Gate Bridge! Det skulle visa sig vara en betydligt enklare uppgift än jag trott. 

Sedan vi tagit oss över med buss och fotat en massa bilder, men INTE gått upp på utsiktshöjden i väst, började vi så sakteliga traska iväg ut på bron. Vi fick dela utrymme med cyklisterna och detta var nog till störst nackdel för dem, ty här och var blev cykelbanan väldigt trång. 

Utsikten över stan och bukten var hänförande och bron själv med sina kablar och wirar var enormt imponerande. Det är fantastiskt att människor kunnat bygga en sådan här skapelse och att det gick så fort, från 1934 -1937. 

Det fanns kopparplattor med namn på cheferna och beslutsfattarna uppsatta här och var men ingenstans såg jag någon skylt med namn på de som förolyckades. Dessa måste ju också ha funnits. Det fanns dock skyltar som påtalade det olämpliga i att hoppa från bron ...

Jag märkte efter en stunds gående att jag inte ha den allra minsta värk i den allra minsta lilla vadmuskel. Kan det ha berott på att jag fann mina gamla stödstrumpor från vinterns hjärtsnörp i morse och att jag tog på dem. Får testa i morgon också. 

Väl över bron stegade vi in i ett runt café där vi köpte oss korv med bröd på amerikanska och satte oss att äta med utsikt över Alcatraz. Sedan gick vi ett varv i turistbutiken. Jag hade sett att man kunde köpa iPad-fodral med bron på, men dessa var tyvärr slutsålda.

I stället köpte jag en bok med gamla fotografier från gamla San Francisco. 

Äldsta bilden var tagen så tidigt som 1851. Sedan vi kommit hem och jag bläddrat igenom boken och läst alla bildtexter kom jag på att Anders nog hade lika stor glädje som jag av boken och han fick den.

Det var skönt att varva ner under eftermiddagen, men när Anders kommit drog vi iväg och åt kvällsmat på ett Taco-ställe i närheten. Vi möttes av en strålande glad servitör som sken upp och sa "ANDERS! Long time no see!!" Sådant gör att man känner sig välkommen.

Det var trångt på stället och inga sittplatser, men vi fann ett bordshörn att ställa våra tacos på och det skall sägas direkt. Svenska tacos kan slänga sig i väggen. Dessa smakade ljuvligt och allra ljuvligast smakade de, som var gjorda på fisk.

Och nu sitter vi åter hemma i soffan, var och en med son iPad i knät och skriver då och då en hälsning till varann. Nä, jag skämtar bara. Vi pratar lite emellanåt också...