Femtioårsfirande!

Idag har vi haft en femtioåring att fira men själva firandet har skett på precis det diskreta sätt man önskar, när man far till andra sidan jorden för att undvika dagen.

Vi hade kvar två saker på vår flexibla att-göra-lista och det var Twin Peaks och The Morago Steps. Det första, två höga kullar med en fantastisk utsikt över stan och det senare, en mycket konstnärligt utformad trappa. 

Vi tog buss upp till Twin Peaks, men sista biten fick man gå själv. Inga problem för en spänstig pensionär, men en ack så mödosam upplevelse för en nybliven femtioåring. Hon såg mycket medtagen ut efter klättringen. 

Mycket folk hade samlats vid de bästa utsiktspunkterna men konstigt nog fanns här ingen som helst servering. Jag hittade dock en ganska enkelt placerad geocache, som jag signerade med lillasysters blyertspenna. 

Nästa sevärdhet var alltså trapporna, som skall ses nerifrån. Varje sättsteg (de lodräta delarna) är smyckat med mosaik på ett sådant sätt att de tillsammans bildar vackra mönster när man ser dem.

För att ta oss till Moraga testade jag för första gången Lyft. Det privata taxisystem, som blivit så omdiskuterat i Sverige, men som är etablerat här. Anders har värvat mig som kund, vilket gett mig femtio dollar att åka för och honom tjugo dollar, när jag väl gjorde min första resa. 

Det fungerade otroligt bra. Jag knappade in vart jag ville åka i en app, som visste var jag fanns och genast fick jag upp en bild på bilen och föraren, som skulle köra mig. Denne kom inom några minuter och hade godheten att köra oss till översta delen av trappan. 

Väl framme var det bara att gå ur bilen och börja gå neråt. Appen visste att vi hade 50$ och föraren fick vad han skulle ha (c:a 9$) på sitt konto. 

Vi stannade och tog bilder vid varje trappavsats och så var det fler som gjorde. En japansk familj fotade sin vackra dotter, som villigt poserade både  länge och väl. Detsamma gjorde jag med min vackra lillasyster, som dock poserade något mer motvilligt.

Fortfarande hade vi inte fått något kaffe och viss oro uppstod kring detta. Efter en snabb överläggning och en titt på den app, som visar busstrafiken, bestämde vi oss för ett återbesök på Ghirardellis och tog buss tvärs genom staden.

Vi hade tänkt ta kaffe och glass men staden är stor, bussresan tog tid och hungern började slita i våra inälvor. Vi satsade därför på en vanlig fet amerikansk lunch på Loris, med en härligt utsikt ut över bukten. Jag tog friterade räkor och de var goda.

Detta visade sig bli Martinas födelsedagskalas ty hon bjöd frikostigt. Sedan stod jag för desserten, som mycket riktigt blev glass och kaffe inne på Ghiradelli. Fortfarande med utsikt över bukten.

Nu hade klockan blivit så mycket att jag kände soffan kalla och vi letade oss hemåt  med lokalbussarna. Snart låg jag raklång i soffhörnet och smälte maten medan middagssömnen drog en behaglig slöja över mig. 

Dagen var dock inte slut ännu. Den hade bara börjat, ty klockan sju hade Anders beställt bord på en fin brasiliansk restaurang känd för sin läckra grillbuffé. Vi klädde upp oss efter bästa förmåga och, styrkta av våra nyvunna insikter i Lyft, tog vi bil ner till stan igen. 

Anders hade valt ett bra ställe. Frestande sallader stod framdukade mitt i rummet och svartklädda kypare gick omkring med grillspett och skar för gästerna bitar av härligt grillat kött. Sexton olika sorter. Givetvis orkade jag inte alla.

Det pinsamma i träffade, att när det blev dessert så förmådde jag inte äta upp allt. Jag som aldrig lämnar mat. Kan det vara åldern? Martina orkade dock och skam vore det väl annars.

Den födelsedag hon hoppats fira utan åthävor uppmärksammades av personalen, sedan "någon" tipsat dessa om att vi kommit för att fira en femtioåring.

På Martinas glass stod ett tänt tårtljus nedstucket och några servitörer sjöng en rask och klämmig version av Happy Birthday på portugisiska. Hon tog uppvaktningen med god och bibehållen fattning. Hon fick dessutom lite presenter, som jag smugglat med, så helt undgick hon inte firande. Min present var att bjuda på middagen. 

Och nu sitter vi åter i hemsoffan med var sin lysande platta i knät och summerar dagens intryck. Eller kanske rentav hela resans ty i morgon är det slut och vi åker hem igen. Tur att jag skrivit dagbok så flitigt, så att jag minns allt vi gjort.