Sitting by the docks of the bay

Nu är vi framme och vi sitter kanske inte riktigt ner vid pirerna kring bukten, men väl i sonens sköna soffa och väntar på att få gå och lägga oss. Hemma är det natt mot tisdag nu men här är det fortfarande måndag och sen eftermiddag.

Resan har gått perfekt och så här i efterhand känns inte tio timmar flygning lika långt, som det gjorde när man just hade lyft från Arlanda. Vi hade bra sittplatser med gott om plats för benen men väldigt dåligt med fönster. Man fick luta sig illa bakåt för att kunna se ut. Nu gjorde inte det så mycket för det var oftast molnigt.

Vi hade också toaletten alldeles bredvid våra platser och det var ju bekvämt men samtidigt väldigt störande ty fyra av fem vuxna människor klarade inte att stänga dörren efter sig när de lämnade toan. Hur är det möjligt? Är det samma människor, som utan en tanke slänger fimpar och godispapper omkring sig?

Alltnog. Vi landade tryggt i Oakland och tänkte att nu blir det väl en lika snabb procedur genom tullen som vid de två tidigare tillfällen jag kommit hit. Ingalunda. Av någon konstig anledning hamnade vi sist i kön och fick vänta 50 minuter på att komma igenom. Ändå hade tulltjänstemannen tid att prata med mig om hur jag bör hantera psoriasis på händerna. En trevlig kille. Jag kände igen honom sen tidigare. 

När väl kom igenom gick allting fort för Anders och Heather var på plats och körde hem oss till lägenheten där vi nu sitter och väntar på läggdags ty det blev inte mycket sömn på färden, på sin höjd lite halslummer när vi for över Grönland.