Till havs!

Det är arbetsamt att fira semester med en syster från Östergötland. Där är di vane vid att ränne gate upp å gate ner å glane i skyltfönstera och det gör hon här också. Ett förfärligt springande varenda dag. Fast idag höll det på att gå bättre. Anders började nämligen sin dag med att springa ett drygt halv Marathon och då höll vi oss i stillhet hela förmiddagen i avvaktan på vad som skulle hända senare.

Det enda aktiva vi gjorde var att i sakta mak promenera bort till Eddies Café igen. Är man i Amerika får det väl bli en amerikansk frukost då och då. Hur ohälsosam och kaloririk, den än vara månde. Personalen kände igen oss och frågade var Anders var. Det kändes trevligt. Jag kunde ha sagt att just denna  dag och denna timme för exakt två år sedan var han och jag också där på frukost. Men det sa jag inte.

Efter frukost masade vi oss hem i maklig takt och ägnade sedan förmiddagen åt rehabilitering av trötta muskler. Anders kom hem och var i ännu större behov av sådan vård. Han tog det mycket lugnt ett par timmar, men var nöjd med att ha orkat springa sina 16 miles.

Eftersom det fortfarande alltså inte hände så mycket utnyttjade vi tillfället till lite religiös förbrödring. I serbisk ortodoxa kyrkan på andra sidan gatan hade de serbisk matmässa, vilket innebar att man kunde äta god serbisk mat till en billig penning. Nackdelen var, att det stod tre musiker på en scen och spelade öronbedövande höga och långa sånger. Det gick inte att föra samtal i oljudet men å andra sidan kunde man unna sig att rapa ljudligt utan att det störde någon.

Nu hade dock ungdomarna börjat röra på sig och vi drog alla iväg till en av hans bekanta, som fyllde år idag. Det gjorde hon, när jag var här för två år sedan också och då var kalaset hemma hos henne. Nu var vi i stället ute - högst upp i Lafayette park. Där fanns mat och dryck och vi blev hjärtligt mottagna och undfägnade. Jag kände igen flera av de församlade och träffade till och med en facebookväninna där.

Hur vänliga alla än var så insåg vi, att vi inte riktig hörde hemma där, utan vi drog iväg ner på stan. Jag hade ångrat att jag inte köpte ett par fina spritsar, när vi var på gallerian i Ferry Building för några dagar sedan, så dit åkte vi och handlade. Därefter fortsatte vi direkt med buss 31 hela vägen ut till Stilla havet. Vi ville äta gott och se solnedgången.

Det var två och en halv timme tills solen skulle gå ner och jag oroade mig lite för att få vänta för länge. De behövde jag inte. Det är först när man gör en sådan här bussresa, som ser så kort ut på kartan, som man inser hur stor staden är. Det tog över en timme att åka hela vägen.

Sedan skulle vi gå en bit till restaurang Cliff House och där fick vi vänta ytterligare en stund på vårt bord. Så när vi till slut satt där med våra läckra hamburgare, fick vi passa tiden noga för att inte missa vår solnedgången. Men när den kom var det många, som rusade fram till fönstren med sina kameror.

Vi åt alltså hamburgare med vitlökskryddade pommes frites och till detta tog vi ett gott vin. Mina känsliga smaklökar sa mig genast att det var rött. När solen väl sjunkit ner under horisonten blev det fort mörkt och vi knatade iväg till busshållplatsen. Bussarna går glesare på kvällen och vi ville inte vänta för länge.

Nu gjorde det inte så mycket för vi kom i slang med en gammal trivsam man, som visste mycket om Sverige och svensk musik, trots att han aldrig varit här. Han stora svenska idol var Jussi Björling och jag gladde honom genom att spela upp en gammal inspelning jag har, från 1900 kallt, där Jussi och hans bröder sjunger.