Cheescake Factory

Så var då förmiddagspasset avklarat och eftersom kvällen idag lär bli synnerligen innehållsrik, så skriver jag en drapa om vad som hänt så här långt. Det började med att vi plockade undan det värsta och att jag sedan blev tillsagd att hålla mig borta ty idag kommer städtanten. I sådana lägen håller jag mig mycket gärna uer vägen.

   Gossen, klädd för Burning man

Enligt gossen skall det numera finnas wi-fi på de flesta caféer så jag begav mig iväg en bit ner mot stan och snart stod jag inför ett sådant café. Free Wi-Fi stod det med stora bokstäver. Den trivsamma, gammaldags inredningen, typ 50-tals pilsnercafé, gjorde saken ännu bättre. Snart satt jag bland likasinnade, lutad över min iPad och med cappucino och croissant inom räckhåll. 

Efter någon timma fortsatte jag ner mot stan och passade då på att fota några av alla de vackra husfasader som man kan se här i San Francisco.  De ser ut som riktiga små juveler.

Två uppdrag stod på dagens lista. Det första, ett besök på Cheescake Factory. Superfikats superkladdiga supercafé. Där skall man stå och vänta på att anvisas ett bord och det var det rätt många som gjorde. Jag beredde mig på en lång väntan men så såg jag att det fanns en slags Take-away kassa och kom på att jag skulle spela rollen av förvirrad åldring. En roll som faller sig sällsynt lämpad för mig. 

Jag beställde en maffig bit chokladtårta med kaffe och fick strax allt i en kasse. Med denna i näven sökte jag upp ett litet ensligt bord borta i ett ensligt hörn. Där hade jag nästan petat i mig hela tårtbiten när en liten försynt servitris kom och undrade om jag verkligen fått bordet anvisat av personalen. Jag fann det lönlöst att bluffa och ombads vänligt men bestämt att lämna lokalen. Något jag gärna gjorde eftersom det bara var några gräddklickar kvar. 

Jag skulle ju till Victorias Secret, ett företag, som alla tycks känna till utom jag. Anna och Paula och deras kompis I har beställt väldofter ty de skall vara billigare här än i Sverige. Nu är väldoft inget jag kan handla så där utan vidare. Det vet Paula, som hade skickat otroligt utförliga anvisningar, inklusive bilder, och med dessa bilder inlagda i iPaden travade jag in och handlade. 

Vi hade sett att 3 flaskor skulle kosta 30$ och räknade då med det dubbla för 6 st. Det skulle ändå bli klart billigare än i Sverige. Pyttsan. Jag behövde bara betala 40$ för mina flaskor så det vart en god affär. När jag var klar med min beställning fick jag en hastig glimt av amerikanskt butiksliv. Kvinnan som hjälpt mig räckte över kassen och sa att hon hette Tatjana. Uppenbarligen för att jag skulle meddela detta i kassan och därmed ge henne cred för sitt jobb. 

          

De här kvinnorna verkar ha en sund inställning till Victoriss sortiment 

(Bilden tagen utanför butiken vid Union Square)

Det gjorde jag gärna för Tatjana var duktig. Men jag tycker lite synd om personal, som arbetar under den pressen från sin arbetsgivare. Jag tror inte syster E måste presentera sig när hon kränger ostar till sina kunder. 

Klockan var bara två nu men mina ärenden i stan klara. Jag ville inte driva runt med en kasse luktagottflaskor så jag for hem i hopp om att städtanten skulle vara klar.

Det var hon inte och det var tur. Hon kom in en stund efter mig och utbrast, sedan jag presenterat mig som Anders far, att hon trodde jag var hans bror! Tänk så kloka människor det ändå finns. Och ja, jag vet att det är fult att smygfotografera folk och sedan lägga ut på nätet men dels publicerar jag inget namn, dels syns ansiktet otydligt och för det tredje lär hon aldrig läsa denna blogg.