När vi gått, säkert trettio kvarter, och ytterligare minst två miles var vi äntligen framme. Vi ställde oss i skuggan för att invänta fyra kamrater, som också skulle se matchen. Grindarna öppnades kl elva och matchen började ett men om man var där vid öppningen hade man chans att fä en present och det ville vi. En stor grann frottéhandduk med lagets namn och så fort vi fått denna, stämplade vi rött på handen och gick ut igen. Vi skulle vi nämligen bruncha med ytterligare några vänner. Märkligt nog kände jag igen nästan alla och börjar till och med lära mig förnamnet på de vanligaste nu.
Det blev en rejäl amerikansk frukost, för säkerhets skull förstärkt med lite tomatjuice, som kallades Blody Mary. Det var nog efter den stackars halshuggna Maria Stuart, drottningen av Skottland. Vi satt vid ett långt bord och såg ut som da Vincis kända målning, Nattvarden. Det var dock en mycket ytlig likhet ty snacket flöt ingalunda i några nattvardiga banor.
Mätta och belåtna drog vi oss bort mot arenan vd ettiden. Matchen hade redan pågått en stund men det rörde oss föga ty resultatet spelade en mycket ringa roll för oss. Det var upplevelsen, som räknades och upplevelse fick jag. Bara en sån sak som själva arenan. En gigantisk byggnad med gångar och korridorer, rulltrappor och ramper samt överallt kiosker och butiker för korv, läsk, öl, souvenirer och godis. Samt folk, folk överallt.
Arenan rymmer 42 000 pers och det var inte fullsatt, men inte heller lång ifrån. Vi fick våra platser och ingen knotade när vi banade oss in. Över huvudtaget var det mycket rörelse på läktaren. Folk gick från sittplatserna till kioskerna och tillbaka igen medan andra gick omkring och sålde godis eller läsk. Det var egentligen bara på planen, som det var lugnt och stilla. Anders försökte förklara reglerna för mig men jag fann spelet obegripligt.
Anders, Michelle, Shawn och Dani (enbart axeln)
Gubbar, som enligt Anders är så kända att de har rockstjärnestatus, stod stilla, utspritt över planen. Ibland kastade en gubbe en boll mot en annan gubbe, som då försökte slå till den med ett bollträ. Om det lyckades sprang ytterligare någon gubbe. Ibland tydligen så bra att publiken brast ut i ovationer.
Jag och min FB-vän Gina. Halmhatt var helt rätt
Idag. Jag hade inga problem med solen.
Det mest spännande på planen, för min del, var att se hur två gubbar stod och kastade en boll mellan sig i någon spelpaus. De stod ganska långt från varann, men kastade bollen stenhårt, fram och tillbaka. Aldrig att den ene missade den andre och aldrig att den andre missade att fånga bollen - med en hand. När pausen var slut kastades bollen upp mot någon lycklig i publiken.
Det är Memorial Day idag. Man firar minnet av dessa som misst sina liv i strid och där har ju USA en hel del att komma ihåg. Jag är ganska säker på att alla amerikaner, som var där idag, känner till någon bekant eller släkting, som stupat i krig. När speakern bad om en tyst minut ställde sig alla mot flaggan med mössan i hand och det blev blickstilla på hela arenan. När sedan en fosterländsk sång sjöngs i högtalaren sjöng "alla" med.
Innan matchen var slut, drog Anders och jag oss tillbaka för att vila upp inför kvällens löpträning. Det ju genom dessa löpträningar, som alltid slutar vid och i en pub, som gossen skaffat sitt stora kontaktnät här i stan. Vi traskade iväg igen, en halv mile, till rätt busshållplats och på vägen dit antydde Anders att jag inte behövde följa med ikväll om jag inte ville. Det kändes skönt att höra. Dagarna här är rätt intensiva så en hemmakväll sitter som en smäck. Nu har jag skrivit dessa rader medan gossen är ute och löper och båda är vi lika nöjda.
Matchen då? Vilka vann? Ingen aning.
PS. Nu har jag kollat kartan och vi har gått minst 4,3 miles idag och det är ungefär 7 km!
No comments:
Post a Comment