The Golden Gate Bridge

Söndag

Dagen började på bästa tänkbara sätt med att gossen ställde sig och bakade våfflor enligt det gamla fäderneärvda recept jag en gång överantvardades av min goda moder. Receptet innehåller en regel, fast även den är variabel: 2 ägg! Eller fler, eller färre...  Därutöver lagom mycket mjölk, mjöl, salt, socker och bakpulver. Det första jag gjorde sedan jag flyttat hemifrån vara att köpa eget våffeljärn och det andra att ringa mor efter just det receptet. 

Även Heather gillade våfflorna och de fick kort livslängd. Mätta och belåtna försjönk vi i var sitt soffhörn tills klockan blev tio då jag gick till kyrkan, tvärs över gatan. Där ligger en vacker byggnad, som tillhör den serbisk ortodoxa församlingen i stan och jag ville gärna fotografera den invändigt. Jag hade sett att de skull ha gudstjänst halv elva så nu var det öppet och jag fick mina bilder. Jag förklarade för en äldre gentleman att jag var svensk och intresserad av just kyrkor. Han undrade då om jag var lutheran och det bekräftade jag. Han hade nog lättare att släppa in en sådan än en ren hedning i sin kyrka.

Anders och Heather skulle iväg till en kompis och sy något, jag minns inte vad, och jag tyckte väl i och för sig att det hade varit kul att följa med, men också att detta kunde vara ett utmärkt tillfälle, att äntligen klämma Golden Gate bron med cykel. Anders är egentligen oerhört generös och snäll och ställde sig genast att putsa, olja och lufta däck så att jag till slut hade en tip-top cykel att trampa iväg på. 

Det var nog en av de bästa cyklar jag någonsin använt, men med den framstod min egen otillräcklighet ännu tydligare. Fast, San Francisco ÄR väldigt kuperad och det må därför ha varit mig förlåtet att jag allt som oftast fick leda cykeln. Dessutom blåste det småjävlar utifrån oceanen. Men fram kom jag och då såg jag det imponerande byggnadsverket bakom en vägkrök. 

Det var väldigt tät biltrafik så även om det var jobbigare, så var det betydligt snabbare att ta sig fram med cykel än bil. Själva bron var ett litet äventyr i sig med en cykelbana som ofta var ganska smal men där cyklister hade att möta varann. Och en del trodde de var Eddie Merkxx. Hur som helst kom jag över och ledde upp cykeln på en kulle på andra sidan där jag fick hela stan och bron i en enda panoramabild. 

Tillbakavägen känns alltid snabbare på något vis. Det är nog något psykologiskt med det. Det var lite mer nerför nu ocks,å så jag kunde kosta på mig att se mig omkring. Så la jag t.ex. märke till följande magnifika entré, som ligger bara någon kilometer från Anders lägenhet. Den visade sig tillhöra ett av San Franciscos fem universitet. En väldigt tydlig bild av makt och storhet:

Det var oerhört skönt att komma hem och vila sin värkande ändalykt ett par timmar innan ungdomarna kom tillbaka. Att komma in trots att ingen är hemma går fint tack vare den lilla dosa av hård metall, som hänger utanför dörren. 

På denna skall man trycka in fyra av de svarta piggarna varefter man enkelt öppnar dosan och plockar ut nyckeln. Sedan samma procedur när man låser in den efter att ha öppnat dörren. En inbrottstjuv skulle förmodligen kunna bryta loss dosan med en kofot och slå sänder den med en kraftig hammare, men för ett sådant kräk vore det säkert betydligt enklare att krossa glaset i dörren och vrida om låset inifrån. Denna anordning är väldigt bekväm när gäster kommer och man själv inte är hemma.

Alltnog. Efter ett par timmar dök ungdomarna upp och vi begav oss strax till dagens matställe, en japansk restaurang, som låg inom promenadavstånd - med Anders' mått mätt. Det var säkert två kilometer med MITT mått mätt. Där skulle vi möta Gina, som jag aldrig träffat, men faktiskt är vän med på Facebook eftersom hon funnits länge i Anders bekantskapskrets. Hon var dock lite sen, så vi landade i en oas där vi tog en drink innan vi var framme. 

Detta är en exklusiv miljö, som är väldigt främmande för mig, men jag vet ju att det finns något som heter Dry Martini, och strax stod en sådan framför mig - med oliver. En värdig avslutning på denna dag och än värdigare blev det på den japanska restaurang dit vi slutligen nådde. Gina och jag beseglade vår förening med en skål. Hon är ett kraftfullt fruntimmer och jag gläds med Anders som har henne till vän, men inget mer!

Maten vi åt var nudelsoppa och det låter ju inte så dramatiskt men gossen vet vilka ställen som serverar sådan soppa och som är värda ett besök. Detta var ett sådant. Efter ett par trivsamma timmar fick vi skjuts hem med Gina och fast klockan bara var tio var jag så sömnig att skrivandet av dessa rader fått anstå till nu, kl halv sju, morgonen efter. 

Idag är det måndag men också Memorial Day, som är helgdag. Den skall bland annat firas med att gå på Baseballmatch. Det ser jag fram mot, trots mitt bristande idrottsintresse. Det lär dock vara en upplevelse att besöka ett sådant evenemang.