Idag fick jag uppleva den första och enda besvikelsen på denna resa. Butiken som säljer gammaldags musik uppe vid Place Pigalle skulle vara öppen torsdag - lördag mellan 14 och 19. I god tid var jag där och väntade. Så god att jag fördrev den med en chokladmousse och en espresso på ett café i närheten.
Tio i två gick jag tillbaka till Phonogallerie och började titta genom de stora skyltfönstren där mäktiga gamla trattgrammofoner tronade bland små eldrivna plastskivspelare från femtiotalet. Längre in stod löftesrika hyllor med mängder av 78-varvare. Men inte fasen kom det någon och öppnade. Jag knackade men inget hände och kvart över lommade jag iväg hemåt. Tog min favoritlinje, tvåan, den som går uppe mellan träden.
Min besvikelse var dock ganska lätt att bära med tanke på att jag redan fått tag på hela fem skivor med Django Reinhardt. Edit Piaf och de andra får vänta till nästa gång.
Dagen började annars tidigt. Efter frukost, som idag vart lite förenklad (jag hade kvar ett brödstycke, som jag köpt igår) tog jag åter bussen upp till Père Lachaise. Jag ville ta lite fler bilder på kändisgravar och nu fann jag bl.a. Annas barndomsfavorit, Gilbert Becaud. Men även Piaf, Montand och Morrison. Det var svinkallt med rimfrost på marken, och jag hade ju lämnat mina vantar hemma i Sverige, men än stod jag ut.
Ny busstur ännu längre bort till den park, Butte Chaumont, som inte bara är känd för att Erika ordnat en orienteringstävling där utan numera också för att det var där som Charlie Hebdo-terroristerna brukade samlas och löpträna inför "kriget". Gänget från Butte Chaumont har de kommit att kallas, både här och i Sverige. Jag såg flera joggare, men de verkade fridsamma. Likaså den stora grupp kineser, som ägnade sin morgon åt Falun Gong på ett annat ställe.
Mitt mål var, förutom att se det höga konstgjorda berg mitt i parken, där Erika en gång satt en stor orienteringsskärm, att titta på den gamla ringlinje som fortfarande ligger kvar och här går in i en tunnel. Den järnvägen byggdes väldigt tidigt och användes länge men numera knappast alls. Den är dock inte uppriven och ibland lär man köra ut något vagnsset där, som inte får plats någon annan stans.
Från Butte Chaumont tog jag en ny buss, nu mot Place de la Republique, vid vars centrala monument man kommit att samla alla sympatiyttringar efter terrordådet. Det är naturligtvis välment, men det går inte att komma ifrån att det ser lite skräpigt ut i dagsljus. Kanske är det finare på kvällen när alla stearinljus och gravljus är tända.
Jag tog mig hur som helst lunchpaus här och fick fönsterbord ut mot platsen. Min måltid bestod av risotto, en rätt som jag inte ätit sedan min gymnasietid på sextiotalet. Det var den burk på hyllan med färdigmat som var allra billigast och jag kan lova. Den smakade inte i närheten av den risotto jag fick idag. Det här är en rätt jag måste ge mig på när jag kommer hem.
När jag kom ut från Café Republique gav jag upp och gick in och köpte mig ett par vantar och det som sedan hände var alltså min förgävesresa till Pigalle. En resa vars stora ljuspunkt var en himmelsk chokladmousse på ett litet mysigt parisiskt café.
Så blev det afton den tredje dagen och ikväll var det min tur att stå för bjudningen. Vi landade på ännu en av alla de små fina restauranger som finns i området. En thailändsk. Och det var inte den vanliga kokosmjölksmaten utan mat som jag uppfattade som betydligt mer genuin. Det smakade bra och vi fick ett par härliga timmar tillsammans där språken gled allt mer och mer över i varann. Fan vet om inte Jean pratade svenska mot slutet.
No comments:
Post a Comment