LaFayette et Musée d'Orsay

Aldrig trodde val jag att mitt rockköp skulle ske på LaFayette, varuhuset som får NK att nära nog framstå som Dollar$tore i jämförelse. Men se, det var just vad jag gjorde. Även de stora måste ha rea någon gång i det här landet och en lycklig slump har i år fört mig hit just när denna äger rum.

Efter sedvanlig frukost for jag iväg och nu var det så väl ordnat att "min" tunnelbanelinje alldeles här utanför går raka vägen till rue Haussmann. Där klev jag upp ur underjorden rakt framför porten till köppalatset. 

Det var ännu inte öppet men folk stod flockade utanför glasdörrarna och väntade på att bli insläppta. Det blev vi också. Jag gick in och tittade mig undrande omkring efter herrkläderna. En valt uppmärksammade min situation och på en fråga förklarade han att herrarna hade ett helt hus för sig själva och att man kom dit via en inglasad bro mellan byggnaderna. 

Det var rätt skönt att i lugn och ro gå där och strosa och titta. Inga påflugna expediter som komrusande så fort man vidrörde ett plagg. Jag gick ett par varv utan att direkt se vad jag sökte men så såg jag plötsligt,i ett hörn, några rockar som hängde i en nisch. Jag tittade och blev så intresserad att jag bad om hjälp och den mycket vänliga expediten kom genast till undsättning. 

Vi provade lite olika storlekar och fann snart en som på intet vis framhävde min rondör utan fick mig att se propert välklädd ut. Just denna rock var nedsatt med hela 60%, knappast för att den var svårsåld utan mer för att de bara hade tre, fyra stycken kvar. Glad i hågen tog jag min exklusivt tryckta kasse och for iväg hem med den för att slippa släpa på kläder på konstmuseum. 

Hunnen halvvägs kom jag på att det saknads något; min axelremsväska! Den blev kvar i hastigheten, när jag lämnade stället. Jag hoppade av direkt, bytte färdriktning och styrde kosan tillbaka mot varuhuset. Det enda av värde som fanns i deni var mitt pass och ett förlorat sådant skulle ju i och för sig kunna ställa till det, men jag var ändå inte så orolig. Det behövde jag heller inte vara. Expediten log vänligt igenkännande när jag dök upp och räckte mig väskan från ett gömsle under disken.

Här hemma hängde jag upp min rock och uppdaterade mig med omvärlden varefter jag tog några nya metrotåg bort till södra älvstranden och det gigantiska Musée d'Orsay. I kön in såg jag strax framför mig en man i vidbrättad svart slokhatt och lång svart cape. Så, skulle jag vilja gå klädd, men misstänker starkt att personer i min omgivning skulle reagera starkt. Tyvärr måste jag nog inse att dessa kläder inte heller hade sett lika mäktiga ut på mig ...

Jag inledde museibesöket med att gå upp till restaurangen på andra våning. Där åt jag en typisk fransk lunch - liten och dyr men god. Lax till huvudrätt och crême caramell till dessert. Gamla mor fortsatte väl att snurra runt där i sin urna, då jag betalade notan och till och med avrundade uppåt i dricks. Men det är roligt och en upplevelse värd att få kosta, när man någon gång sitter i en sådan lokal och med sådana människor omkring sig och inte känner sig direkt malplacerad. 

Att gå i ett konstmuseum är en underlig syssla. Man skall stanna och lägga pannan i djupa veck och beundra och känna. Detta blir jobbigt när det finns hundratals, för att inte säga tusentals tavlor, skisser, skulpturer och konstföremål att titta på. Jag förenklade alltså det hela ganska snabbt och koncentrerade mig på de tavlor jag sett i alla år och väl kände igen. Fantastiskt att här få se dem i original. 

Det var fotoförbud där, naturligtvis, och jag vågade inte smyga heller för det fanns mängder av vakter och övervakningskameror överallt. Bara en liten översiktsbild tog jag. I övrigt länkar jag till proffskopior här nedan. 

Renoir 

Monet

Manet

Van Gogh

På hemväg från museet tog jag en promenad utefter älvstranden, sneddade över på första bro och stod plötsligt framför Louvren. Där stod folk på stenfundament och gjorde hitlerhälsningar. Trodde jag. Tills jag såg att varje hälsande hade en fotograferande kamrat som försökte få sina motiv att sätta fingret på spetsen av glaspyramiden. Den pyramid där den heliga graalen är gömd i daVincikoden. Jag gick fram dit men såg ingen graal, bara trappor som väl leder in till Monalisa och de andra kändisarna. Får se om jag tar det i morgon.

Nu kände jag mig nämligen mätt på upplevelse idag och letade mig hemåt till en välbehövlig vila. Här har nu Erika kommit hem och om en stund ska vi gå iväg till en annan favorit, den provensalska restaurangen i kvarteret bredvid.

Den restaurangen förnekar sig inte. Trevlig lokal, trevlig servitör, som känner igen Erika, god mat, mycket mat och prisvärd mat! Mätta och belåtna sitter vi nu hemma i lägenheten och summerar dagen, var och en på sitt sätt.