En lidandets förmiddag

Knappt hunnen upp ur min paulun lurades jag, på det mest skamlösa sätt, iväg på en mångmilavandring, av min egen kära dotter. Hon visste berätta, att hennes orienteringsklubb hade träning klockan tio vid en sjö "alldeles i närheten". Det var högst trettio minuters promenad dit och på hemvägen kunde jag ta spårvagn.  

Det här föreföll mig vara en alldeles lagom lång sträcka att premiärgå med barnbarnet, så jag trodde henne, klädde mig och traskade glad i hågen iväg. Föga anande vad som väntade mig. Och det gick riktigt bra - till att börja med. Solen sken, Eowyn sov förnöjt och inom stipulerade trettio, nåja trettiofem, minuter var vi vid sjön. 

Återstod bara att finna orienterarna. De skulle finnas vid stranden och Erika antog den västra. Så vi började gå. Men ingenstans stod de att finna. Sjön är avlång. Mycket avlång och vi gick ända ner till sydspetsen innan vi var deffinitivt säkra på att de nog fanns på den östra stranden i stället.

Vi hade nu gått i en dryg timme och det fanns bara en återvändo. Tillbaka upp på östra sidan sjön. På ben som började skälva av trötthet och oträning anträdde vi vår vandring norrut. När vi var nästan framme fick Erika äntligen telefonkontakt med dagens träningsledare. De hade hel tiden funnits längst upp på västra sidan, precis där vi börjat vår promenad, fast dolda från oss av ett buskage.

Nu hade vi gått i sammanlagt 80 minuter, minst, och jag gav faderulingen i de franska orienterarna. Nu var det spårvagn hem som gällde. Och var fanns den då? Jo, tio minuters gångväg ditåt och sedan, när den kom till sin ändstation, ytterligare en kvart hem till lägenheten. 

Under den relativa vilan under åkturen repade jag mod igen och stack in i mataffären där jag handlade mat både till aftonens supé och till en lunch liknande den igår. Nu var jag nära hemmet men ändå inte riktigt. Vid dörren, som var alldeles nymålad väntade femtiotvå tunga trappsteg, fördelade på tre våningasplan innan jag äntligen kunde sjunka ner vid bordet och repa kraft igen.

Och det värst är att jag inte hade några som helst andra problem än andfåddhet och lätt träningsverk i bakbenen. Så inte ens kroppen ville vidgå de lidanden jag fått utstå under förmiddagens Via Dolorosa.