Lisa Dagny Ingeborg 220701-151108

I morse vaknade jag till beskedet att moster Lisa hade dött i natt. Hon var den sista i mors stora syskonskara, så nu är den generationen ett minne blott. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag slogs av någon öronbedövande sorg. De sista åren överlevde hon mer än hon levde, men även om hon ofta blandade ihop levande med döda och hade svårt med tidsbegreppet, så visste hon in i det sista vem man var när man besökte henne.

Jag träffade henne senast i april i år och då hade hon fortfarande klart för sig vad mina barn hette och tittade intresserat på bilder av dem i iPaden. Osäkert är dock om hon hann uppfatta att jag fick ett litet barnbarn nu, under hennes sista dagar.

Hon kom att bli den sista kvarvarande bland Martin och Bedas alla åtta barn. Då och då sa hon också att det var underligt att just hon skulle få bli så gammal. Henne var det ju inget märkvärdigt med, tyckte hon. Jag har funderat på om detta kanske var försynens sätt, att betala tillbaka för ett liv, som nog inte alltid var så lätt, utan tungt och motigt och fyllt av otacksamt arbete.

Mina äldre minnen av henne härrör från somrarna i Remmene i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet. Hon arbetade då sedan många år på syfabrik i Vårgårda dit hon for varje dag, först med moped och sedan, efter olyckan, med tåg. Det var långa dagar men när hon kom hem var det ingalunda någon avkoppling, som väntade utan då vidtog alla bestyr som hörde ett lanthushåll till och det var inte litet.

Olyckan jag nämnde inträffade kring 1960 när hon körde moped ner till Vårgårda. På ett ställe på vägen kom hon in i rullgrus, mopeden välte, hon slog i backen och fick en så svår hjärnskakning att hon fick tillbringa över ett år på konvalescenthem i Hultafors. Hon hade inte alltid varit så lättillgänglig tidigare (”Lisa har ju sitt sätt” hade Beda suckat ibland, berättade mor) och hon ändrades inte direkt till det bättre efter olyckan. Hon mådde bra av att klappas medhårs.

Jag förstod ju inte då hur tungt hennes liv, framför allt efter olyckan, måtte ha varit, men även storebror Olle hade att göra för att verksamheten skulle gå runt. Deras lilla småbruk gav bara nätt och jämt vad som krävdes av livets nödtorft. Att de odlade grönsaker och potatis, ystade ost och kärnade smör, födde upp grisar till slakt var inte något romantiskt utslag av en längtan till gångna tiders självhushåll utan en nödvändig strategi för överlevnad.

Lisa föddes i juli 1922 och när jag först har några uppgifter om henne så återfinns dessa i mors dagböcker, som skrevs från julen 1940 till mitten av 1943. Under den tiden arbetar Lisa på matserveringen på Folkets Hus i Borås där hon också bor i en liten lägenhet. Sedan vet jag att hon och mamma var nere i Skåne en sommar i mitten av 40-talet och arbetade med sockerbetor. Deras kusin Artur hade varit nere något år innan och berättat om arbetet på ett sådant sätt, att flickorna ville pröva lyckan själva. Minnet av den sommaren var ett par blå tallrikar med bilder av ett par skånska slott och herresäten, vilka hängde på väggen hemma i Nossebro.

Jag vet också att Lisa under en period arbetade som hushållerska på en gård långt uppe i Tärnsjö i norra Uppland. Om det vittnade en liten träask med ordet Tärnsjö i vit skrift på framsidan. Medan Lisa så här var ute i världen passade systrarna på att skaffa sig karlar och gifta sig till höger och vänster. Men för henne blev det aldrig av att våga det steget. Hon fortsatte i stället inom textilindustrin.

När så först Martin och sedan, efter några år, Beda gick bort och Olle ensam bodde kvar på gården flyttade hon hem och inledde ett långt strävsamt liv som dubbelarbetande. Något som inte var alls ovanligt bland syskon, som ”blev över” på landsbygden. Och även om hon hade det slitigt så slapp hon i alla fall ta hand om barn också. Det räckte säker gott med oss syskonbarn, som invaderade stället under somrarna. Säkert beredde det henne också en stor glädje när vi kom dit och vi gjorde kanske någon liten nytta – får man hoppas.

Det blev tomt för Lisa 1991, när Olle hastigt gick bort, men hon fortsatte sitt liv på det lilla stället och klarade sig själv, någorlunda, ända fram till i fjol, då åldern till slut tog ut sin rätt och hon flyttade in på ålderdomshem i Herrljunga. Hon hade då i många år haft stöd av kommunens hemtjänst och de sista åren medan mor levde, så tog hon ett rätt stort ansvar för Lisa. Mor och far besökte henne ofta och Lisa fick också bo korta perioder hemma i Nossebro. Även storasyster Britta var ett gott stöd för Lisa. liksom sonen Karl med familj. 

Sedan hon sålt gården till systersonen Jonas var det han och hans goda moder, som hjälpte Lisa mycket, både med den praktiska skötseln av huset och med kontakten med åldringsvård och socialtjänst mm.

Jag har idag suttit och gått igenom mitt bildarkiv efter foton på Lisa genom åren och avslutar nu denna text med ett, icke ringa, antal bilder från hennes levnad.  

Första bilden är från 1929 och visar en samling barn i trädgården av vilka tre st är gäster. Stående fr.v. Olle och Rune (gäst). Sittande fr.v. Signe, Ester (gäst), Lisa, Rut, Eva och Ingrid (gäst)

Några år senare, kring 1935, tas denna bild av fr.v. Lisa, Eva och Olle

Ungefär samtidigt bör denna bild av Olle, Lisa, Martin och Beda vara tagen.

Och även den här togs nog vid mitten av trettiotalet och visar längst bak fr.v. Rut, Beda, Signe och längst fram fr.v. Olle, Svea, Eva, Anna och Lisa.
 

1946 går Lisa och Eva på fotoateljé och tar denna bild. Kanske inför resan till Skåne?

Och 1947 är det Lisa och Svea som tar denna bild. Daterad till 7 okt.

Nu har det gått några år och hela syskonskaran, i åldersordning står uppställda framför trädet i rundeln vid bersån. KAn detta ha varit 1951 när Beda fyllde 66 år?

Torrsommaren 1955 tas det här kortet på Lisa när hon kommer till "Grottan" med kaffebrickan. Grottan var syrenbersån.

Slutet av femtiotalet och ännu en gång elvakaffe i grottan. Olle och Lisa.

1961 har jag köpte en enkel kamera och börjat fotografera och framkalla bilder själv. Jag tror detta är en sådan bild. Den visar hur Lisa kommer cyklande från stationen efter dagens jobb på syfabriken.

EN varm sommardag i början av sextiotalet. Olle och lisa kopplar av en stund efter middagsmaten ute i skuggan på gräsmattan.

Två små syskonbarn, Eivor och Tage, har krupit upp i knät på Lisa som sitter på den avlånga stenen.

Ett raskt skutt upp till 1969 och en ny kamera. Lisa fångad i köket i just den hundradels sekund hon får till denna oturliga grimas.

Mitten av sextiotalet börjar vi fota i färg och här är det en paus i höhängningen som förevigats. Jag tror att barnet på bilden är lillebror Ingvar.

 

Också sjuttiotal och här har jag mycket medvetet fotograferat i rent dokumentärt syfte. Jag hade en känsla av att det där med att hänga hö var en vana på väg att försvinna.

En filosofisk stund i trädgården framför dammen med Ingvar runt 71-72. Finns det månne liv i vattnet?

Återigen en uppställning av alla syskon plus ett litet okänt barn och en kvinna, mellan Signe och Anna, som jag tror är Hans-Eriks fru, Rosmarie.

Detta är min sista bild på Olle, tagen vid Nils konfirmation i Hjärtum 1991. Senare på hösten dog Olle hastigt. Bredvid Olle sitter Lisa och mor.

En glad 80-åriong poserar bredvid den rikliga blomsteruppvaktningen.

En sommarsöndag 1999 besöker jag Remmene och finner både Britta och Lisa i högönsklig välmåga vid kaffebordet ute på gräsmattan

2007 på försommaren lockar jag upp mamma och Lisa till Stockholm med flyg. Hör lämnar Lisa planet på Bromma.

Här har jag fått upp damerna till stugan där de sitter och väntar på kaffe och bullar.

Den här bilden är tagen den 27 mars i fjol och det är sista gången jag besöker Lisa medan hon fortfarande bodde hemma.

Här vinkar hon adjö i dörren och jag anade nog att det var sista gången hon gjorde det från denna dörr.

Ett år senare, 22 april i år, besöker jag henne på ålderdomshemmet och tar då den här bilden.

Och sista bilden är tagen i början av oktober i år av Martina som passade på att besöka henne då när hon ändå var nere i Västsverige.