Ibland får man en liten hälsning som förmår sätta guldkant på vardagen och idag hände detta, när en god vän skrev och berömde mig för mina gamla akvareller. I sådana lägen skall man väl visa lite falsk blygsamhet, fast i mitt fall är den äkta. Jag målar gärna men när jag ser riktiga akvarellmästare, så inser jag hur oerhört långt jag har kvar. Men när jag sitter där på min veranda med bordet fyllt av färger och papper och penslar och försöker locka fram en syn från för länge sedan då känner jag lycka. Och det räcker för mig.
 |
| En hund som levde för länge sedan |
Idag var det en sak till som pockade på min uppmärksamhet och det var hjältekonungens död på slagfältet i Lützen 1632. Sedan 1840 har det bakats bakelser till minne av detta. Från början var det verkligen en hyllning men de som äter bakverket nu vet nog knappt vem kungen var och de som vet har säkert omvärderat hans insats totalt. Det har i alla fall jag. Så den bakelse jag tryckte i mig var mer ägnad att fira att kungens död innebar början på slutet för Sveriges insats i trettioåriga kriget.
Jag tillbringade ett par timmar ute i stugan med min bakelse och min lunch och for sedan hem och ägnade kvällen åt Idol och Skavlan. Till fredagssupé gjorde jag en honungsmarinerad flintastek med klyftpotatis och det blev jättegott.
1 comment:
Jerry.
Post a Comment