Idag var det alltså begravning efter gamla distriktssyster Rut, som tjänstgjort i socknen sedan urminnes tider och nu, i en ålder av drygt etthundra år, hade gått och dött strax före jul. Jag hade trott, att en människa, som levt så länge och gjort så mycket, skulle samla en sådan mängd människor att de knappt fick plats i kyrkan. Men det fick de.
Är man 100 år har alla syskon, vänner, bekantingar, klienter hunnit dö undan och nu var vi bara drygt tjugo i kyrkan och ännu färre vid lunchen i församlingshemmet efteråt. Anna och jag hade ju en icke oviktig del i ceremonin eftersom vi lovat dottern C att sjunga. Valet av sång hade till slut fallit på Violetta Parras "Jag vill tacka livet".
Jag kompade på gitarr och brummade med, men Anna har en fantastisk sångröst och det hela avlöpte väldigt väl. Speciellt roligt var det att prästen, Bertil Fors, tog upp titeln i sitt begravningstal. Roligt var det också att få överraska de församlade med att vi kunde framföra en så vacker sång såpass bra.
Efteråt blev det lunch och telegramläsning i församlingshemmet där jag nu varit fyra gånger sedan i våras - tre begravningar och en julotta. Jag räknade snabbt ut att detta var det tionde dödsfallet i min närhet sedan pappa dog. Fast jag kan ha glömt någon där. Med tanke på att man nu når en lite äldre fas i livet så lär väl antalet begravningar inte heller minska.
Begravningen hade börjat redan klockan elva och strax efter två for vi hem och då var vi så mätta och belåtna att åtminstone jag vilade middag någon timme. Sedan har vi inte gjort så mycket mer idag. Svärmor hör inte ett smack vilket inte hindrar henne från att inleda samtal. Själv roade jag mig med att ställa samman ett fotoalbum från kyrkan, på Facebook, med så stark sekretess att bara vi allra närmaste har tillgång till bilderna.
Sist spelade vi På Spåret och idag vann vi.
No comments:
Post a Comment