Elkonvertering

Idag var det alltså den stora dag då jag skulle få min elchock. Eller elkonvertering som det kallas. Mitt hjärta flimrar ju pga lite hispiga signaler från den s.k. sinusknutan uppe i höger hjärtlob och nu skulle en doktor stanna hjärtat en liten stund och sedan sätta igång det igen med en kraftig elstöt. En metod som tydligen väldigt ofta fungerar när man skall ha hjärtat till att ticka normalt. Ganska fantastiskt att någon kommit på en sådan sak.

Det här låter ju dramatiskt men jag var inte ett dugg orolig. Det är ju inte som på trettiotalet då man försökte bota schizofreni på det här sättet - utan att söva patienterna. Det enda som oroade mig var att hitta dit, men det borde inte bli något problem. Jag hade noga kollat busslinjerna och det fanns en hållplats för mig, som hette just Thorax. Pilutta mig att det fanns. Plötsligt var bussen nere i Vasastan och jag till att hoppa av och kolla kartan. Som tur var hade jag gett mig av i god tid och på vändande buss kände jag snart igen mig och klev av på rätt plats.

Precis som förra gången blev jag väldigt väl mottagen. Utan den allra minsta väntan låg jag plötsligt i ett behandlingsrum med slangar och elektroder kopplade till min arma lekamen. Det togs blodprover och mättes blodtryck och så fick jag vänta i et par timmar tills allt vara analyserat och klart. Man ville ju gärna se om det var någon idé att behandla mig över huvud taget. Det var det. Vid halv elva steg min isländske läkare in med sin narkossyster och förklarade vänligt hur han skulle bära sig åt.

 
Syster skulle söva mig genom att droga ner mig genom en slang som gick in i armvecket. Pilutta dig tänkte jag. Du kan väl aldrig söva mig så där snabbt och enkelt. Sedan var jag plötsligt på en läcker grillbuffé ute i stugan i skogen. En buffé, som avbröts av att min vanliga sjuksyster drog bort fasttejpade elektroder från bringa och bog. "Såja", sa hon, "så var det klart" och jag insåg att jag blivit snuvad på hela föreställningen. I stället för grillbuffé fick jag nu ett par fina ost- och skinkmackor och en kopp kaffe. Jag kände hur livsandarna återvände.

Jag vilade dock en stund och tog ett nytt EKG, som verkligen visade att mitt flimmer var borta och att hjärtat nu slog som det skulle. Jag märkte inte så stor skillnad, men vissheten om att det var bra kändes god och jag gick med lätta fjät ner mot utgången där jag, följande lillasysters exempel, firade den lyckligen genomförda operationen med semla och kaffe. Kanske inte på världens mysigaste kaffe och inte till direkta motalapriser. Men ändå.
Sist tog jag Taxi hem. Helt onödigt eftersom jag lika gärna kunde åkt buss, men Anna var obeveklig och tilltrodde mig ingalunda krafter nog för en vådlig bussfärd genom stan. Och nu skall jag snart sova. Inte för att elkonverteringen gjort mig trött, men för att jag hade lite svårt att somna i natt...